Adrian B Love

2006-04-28T19:47:00.000+01:00

Alejandro Leiva Wengers bidrag i diskussionen i DN av den s k blattesvenskan är bara sååå braaaaaa!!!! Äntligen nån som klarar av lite intellektuell analys. Dessvärre kan inte sägas detsamma om Åsa Mattssons inlägg idag. Men Leiva Wenger är en ren njutning att läsa när han först klär av Ebba och sen Gringo-gänget. Iofs framför ju bägge parter helt pantade argument men det krävs ändå mod att gå emot strömmen - eller strömmarna i detta fallet. Leiva Wenger ska bli min favoritförfattare nu när jag tappat tron på språkmaterialisterna. Efter Heidenstam då!

2006-04-27T23:10:00.000+01:00

Jag fortsätter att fundera över det där med ”finkultur”. Begreppet är inte så jättedumt egentligen. För det indikerar verkligen en viss typ av kultur: kultur som kan konsumeras utan ansträngning - enbart i syfte att ”hänga med” och som därtill har en konservativ inverkan: finkulturen VERKAR liksom vara djupsinnig men den är tandlös och utmanar aldrig några föreställningar.

Jag skulle vilja påstå att dagens finkultur är KRÖNIKÖRERNA på i synnerhet kvällstidningarna. Att bry sig om detta kvasi-fenomen är i mina ögon helt ok, men det som gör det till finkultur är när man försöker att få krönikörer att framstå som SMARTA, eller INTELLEKTUELLT UTMANANDE. När en serie kvällstidningskrönikörer utgör själva navet i ens intellektuella och kulturella referenssystem, och när man SAMTIDIGT uppfattar sig som just intellektuell och kulturintresserad, ja då är man, skulle jag vilja påstå ILLA UTE. Då är man finkulturell, och har egentligen förlorat greppet om väsentligheterna här i världen.

Kvällstidningskrönikörer kan som sagt vara helt ok, men själva grejen med dem är att de finns till just för att de INTE ska säga nåt ORIGINELLT utan tvärtom formulera något som läsaren själv tänkt ut men inte brytt sig om att formulera. Att liksom påstå att Ulf Nilson är sämre än Carlos Rojas är att helt ha missat poängen. De är nämligen precis likadana! De uttrycker kanske politiskt motsatta åsikter men det är åsikter som är precis lika schablonmässiga och förutsägbart ytliga - bara att de kommer från olika politiskt håll. I bägge fallen handlar det om att ”fånga upp” åsikter i folkdjupet. Att formulera något slagkraftigt, något som mer är KÄNT än tänkt. Den krönikör som har som ambition att tänka självständigt, att föra fördjupade resonemang och formulera egensinniga ståndpunkter lär nog göra bäst i att söka sig nån helt annanstans än till svenska kvällstidningar.

Jag sökte mig bort från reklambranschen till kulturlivet för att jag fann det förra ytligt men börjar nu mer och mer se att samma mekanismer finns i kulturlivet som i reklambranschen.

2006-04-24T22:27:00.000+01:00

Det var så intressant att läsa på Isobels blogg om Gustav Gelin som tydligen ska vara ”ruskigt smart”, så jag var bara helt tvungen att kolla upp den där killen som jag bara känner igen som DJ på lite stockholmsklubbar. Visste inte ens om att han skrev nåt, men nu ser jag ju att han har en blogg. Vari det ”uppenbart ruskigt smarta” består har jag efter att ha läst lite bidrag på bloggen dock litet svårt att se. Killen verkar rätt sympatisk men förefaller inte riktigt ha alla bussar i garaget, kanske som en följd av sitt festande, who knows.

Han verkar t ex ha fattat noll om det där med ful arkitektur som jag själv kommenterat på min blogg. Jag syftar på SvD:s omröstning om Sthlms fulaste byggnad. Detta menar Gustav kan relateras till en motsättning mellan folket och ”eliten” – den senare anser han uppenbarligen sig själv tillhöra.

Den ”uppenbart ruskigt smarte” Gelin skriver så här:

”Inom populärmusiken till exempel är det ju folkets gunstligar Lasse Stefanz, Idol-Sebastian och The Poodles som säljer som smör i Sahara, medan de upplysta experternas favoriter Bear Quartet, El Perro del Mar och Midaircondo knappast säljer till mer folk än det kommer på en vanlig Häcken-match.Eller kolla på genrer som teater, film och litteratur så blir det ännu tydligare. Säljer till folket: Stefan & Krister, Jönssonligan, Liza Marklund. Hyllas av eliten: Lars Norén, Stefan Jarl, Tomas Tranströmmer.”

Liksom vilken rappakalja! Och detta av minst fem skäl.

För det första: hur mkt säljer egentligen dansbandsmusik som ”Lasse Stefanz” i jämförelse med de ”upplysta experternas favoriter” Kent? Och vem har påstått att ”Tranströmmer” - med vilket man får anta att den ruskigt smarte Gelin åsyftar poeten Tranströmer – skulle sälja speciellt dåligt? Och går speciellt få människor och ser Lars Noréns pjäser? Författare och musiker som kritikerna uppskattar idag – t ex Mozart, Balzac och Shakespeare – har under alla år varit så inkomstbringande att Liza Marklund nog kan vara glad om hon någonsin kommer nå upp till en procent av de intäkterna.

För det andra – och här förstår jag om inte alla kan följa mitt resonemang – så är dessutom verkligen inte de upplysta experterna alltid så vidare insiktsfulla om vari kvaliteter består. Tag just Balzac, Mozart och Shakespeare så har de tidvis ogillats av massa upplysta kritiker vilka i stället fört fram musik och litteratur som efter en tid visat sig vara hopplöst passé – alltmedan ”folkligare” konstnärer stått sig betydligt bättre.

För det tredje: det speciella med arkitekter är ändå att deras uppdrag FAKTISKT består i att skapa miljöer där folk trivs. Däri skiljer sig arkitektyrket från andra konstnärliga verksamheter. Författare och musiker har inget sånt mandat. Men själva poängen med arkitekter är att de faktiskt har ett – underförstått - uppdrag från dem som skall bo i eller bredvid de hus som de bygger.

Att bygga en massa byggnader som arkitekthögskolan kan snarast jämföras med att en musikkritiker får för sig att alla människor ska tvingas lyssna på Lasse Stefanz dagarna i ända – trots att givetvis 99 procent av ”folket” förstås skulle protestera mot detta. Eller som om ”de upplysta kritikerna” i mitten av 70-talet skulle ha tvingat alla människor att lyssna på Frank Zappa och sedan vidhållit den uppfattningen.

Poängen är dessutom att arkitekter själva oftast bor i äldre byggnader från typ sekelskiftet och sedan hyllar miljonprogramsarkitektur som de själva aldrig skulle drömma om att bosätta sig i. Se på Gert Vingård – han är ett talande exempel: har en sekelslutsvåning på Avenyn i Gbg samt ett 1700-talstorp.

För det fjärde: för den oinsatte bör kanske meddelas att arkitekthögskolan är felbyggd i det avseendet att ursprungsidén var att hela fasaden skulle täckas med murgröna men cementen blandades ”fel” så att den kom att innehålla en substans som gjorde att all murgröna dog!! Fasaden har alltså aldrig varit tänkt att se ut som den nu gör, vilket gör ”folkets” smak ännu mer förståelig.

För det femte: smaka på följande mening där den ”uppenbart ruskigt smarta” Gelin själv vill framstå som en del i arkitekternas elitgrupp i motsättning till det så kallade ”Folket”: ”På fjärde plats kom för övrigt Atlasmuren under Sankt Eriksbron med 10 procent av rösterna och en motivering som löd ’ger en slumkänsla, och är absolut ingen plats man vill vandra på efter mörkrets inbrott’. Själv har jag svårt att komma på en tuffare plats i hela Sverige. En av få platser (…) i hela stan som (…) utstrålar (…) urban utslagning.”

Jag har personligen förståelse för att människor med ett visst mått av mognad, insikt och empati kanske ogillar denna plats just av det skäl som Gelin anför till varför HAN GILLAR den, nämligen pga av att det är en plats som utstrålar ”social utslagning”. Men eftersom uppenbarligen Gelin själv tydligen vill framhålla sig själv som ”tuff”, kan man bara spekulera i varför han inte valt att bosätta sig i Tingsryd eller Timrå: det är ju fina ställen att bo i för den som uppskattar platser med en aura av social utslagning över sig.

2006-04-23T00:24:00.000+01:00

Per Gessles och andra språkmaterialisers kulturikon.

2006-04-23T00:21:00.000+01:00

Reklamares konstsmak: Popkonst av Andy Warhol och allt som skapats därefter - i den traditionen.

Den unga kulturvänsterns konstsmak: Popkonst av Andy Warhol och konst som är skapad i traditionen efter Warhol / Duchamp.

Per Gessles konstsmak: Popkonst av Andy Warhol och allt som skapats därefter - i den traditionen.

IT-folkets konstsmak: Popkonst av Andy Warhol och allt som skapats därefter - i den traditionen.

2006-04-22T21:12:00.000+01:00

Det är nåt obehagligt som händer med folk som jobbar på radio. Man ser det extra tydligt när de är med i tv. Det är nåt i deras tal. Nåt som får en att misstänka att de är någon sorts replikanter.

Se på Lotta Bromé. Har hon nånsin varit verklig? Frånsett det faktum att hela hon tycks stylad på 80-talet, är det just hennes totalt mekaniska sätt att prata som får en att verkligen misstänka att hon faktiskt är helt och hållet konstgjord.

Vi har tidigare sett det hos Ulf Elving, men den allra senaste exponenten för detta fenomen torde vara Gry Forsell. Det går inte att se en minut av det hopplösa Rampfeber utan att misstänka att människan är helt gjord i plast - med förprogrammerade repliker.

Detta gör henne onekligen till en perfekt exponent för TV 4 över huvud taget, som ju är den kanal som mest plågsamt slagit mynt av att föra in fenomenet ”finkultur” i 2000-talet. Allt på TV 4 andas verkligen en vilja att vara till lags, att vara ”smakfull” – konversationerna är belevade men ständigt utan något som helst djup och utan något som helst genuint engagemang. Inredningarna är räddhågset sneglande mot livsstilsmagasinen men alltid steget efter. Det är kultur av replikanter – för replikanter.

2006-04-20T22:51:00.000+01:00

Jag fortsätter med att fundera över detta med att en viss typ av ytlighet uppfattas som finare än annan ytlighet. ”Min ytlighet är mycket mer sofistikerad än din ytlighet”.

Och det slår mig att det är detta som gör att jag aldrig förstått mig på vad det är som är så roligt med den överallt så sönderkramade Tage Danielsson. Hans humor byggde till 90 procent vågar jag påstå på ett förakt för människor som inte är bildade, människor som är ”ytliga” på fel sätt. Samtidigt som hans popularitet byggde på att han var så pass ytlig att han tilltalade alla sorters människor. Även sådana som inte är speciellt bildade. Även sådana som är ”ytliga” på fel sätt.

Eller ta Herngren & Holm. Teveserien Smash är kanske det värsta i denna kategori även om jag tror att det mesta de gjort bygger på ett lika tydligt uttryckt översittereri och förakt för just den typ av människor som försörjer dem. Men Smash, liksom hallå!!!! Ytlig gymnasial humor som bygger på att man ska skratta åt hur obildade tennisspelare är, regisserade av två personer som aldrig skulle orka läsa något djupsinnigare än Expressen-krönikor.

Eller Filip & Fredriks intervjuer med blåsta dokusåpestjärnor. Oj vad kul det är att begabba nån som inte besitter samma ytliga, halvsmälta gymnasie-bildning som man själv har.

Summa summarum: Tycker man illa om ytlighet så fine with me. Men syssla då med något som inte är ytligt. Ägna er åt att fördjupa er i klassisk grekiska. Eller lär er allt om ryskt ikonmåleri.

2006-04-19T18:46:00.000+01:00

En medlem ur the residents rycker ut till tidskriften residences försvar mot Isobel Hadley-Kamptz och Goesta.

2006-04-19T18:19:00.000+01:00

Min lista med blogglänkar börjar kännas som en motsvarighet till Agatha Christies Tio små negerpojkar. Snart har jag ju inga länkar kvar. Tur att lovely Nina finns i alla fall, men nu har jag tagit bort Isobel sedan hon dissade Residence. Inte för att jag tycker att Residence är världens bästa tidskrift, utan mer för att jag ogillar hela grejen med att beklaga sig över en viss typ av "ytlighet". Det är nog nåt av det värsta jag vet. I synnerhet i kombination med att man själv koketterar med att man inte är nån intellektuell torrboll utan minsann förmår uppskatta ytlighet. Men det är tydligen skillnad på ytlighet och ytlighet. Och tydligen skillnad på tidning och tidning. Ty om man nu är så stolt över att skriva i en tidning som Expressen ter det sig onekligen lite grann som att kasta sten i glashus att klaga på Residence.

2006-04-17T17:43:00.000+01:00

Rätt skönt att påsken är över. Var ju på familjemiddag hos E, och det gick bra. De var så trevliga hennes föräldrar och maten var god. Deras inredning kanske är lite för mkt Svenskt Tenn för min smak, men jag överlevde verkligen och sen på kvällen satt jag och drack cognac med hennes pappa och storebror.

Igår var vi på P:s lantställe. Full fart med hans nya fru och massa barn. Jag kan inte säga att jag har helt lät att relatera til den där världen, men man kan känna ett visst mått av längtan efter den där tryggheten i tillvaron. Imorgon blir det jobb. Har lovat rycka in på gamla byrån för ett konsultuppdrag igen. De har det helt fullt med jobb nu, men det ska bli spännande, fast trist att upspatsen blir lidande bara.

2006-04-14T19:39:00.000+01:00

Vilken soft dag i Sthlm idag. På ett sätt gillar jag det verkligen. Var och fikade med J och kollade in hans nya lgh. Helt vidunderlig. Vid Odenplan. Så vi drack kaffe bland ouppackade flyttkartonger. Sen skulle vi åka och hämta en del kvarglömda grejer hos hans ex, men hon var inte hemma som hon påstått, så i stället åkte vi ut mot Värmdö i hans bil. Underbart köra bil så här vi dpåsk när det är helt tomt överallt. Till slut hamnade vi i Stavsnäs. Tänkte på Taubes Sjösala som brann ner där i närheten, och så tog vi en glass på kajen och kollade ut mot fjärden innan det bar hem igen i hans jeep. Sen skildes vi och jag drog hem och lagade sallad till E som bara helt kort kom förbi på lite middag med ett glas vin. Imorgon ska jag hem till hennes föräldrar och bli presenterad. Spännande!

2006-04-13T18:20:00.000+01:00

Ett enkelt sätt att lyxa till en middagsmåltid:

Använd som bas:

1. färsk spenat och körsbärstomater ovanpå vilket man spritsar ut crema di balsamico, antingen original eller ännu hellre med hallonsmak. Skiva gärna lite parmesan över.

2. Mos gjort på antingen sweet potatoes eller jordärtskockor - görs precis som potatismos.

Till detta kan man med fördel servera laxkotlett stekt i grillpanna eller annan grillad fisk eller nån grillad köttbit.

Strö över flingsalt över alltihop. Och servera sedan med ett glas vin!

2006-04-12T20:45:00.000+01:00

Kul i SvD med en omröstning om Stockholms fulaste byggnad. Arkitekthögskolan vann. Och de frågade en ung, nyutexaminerad arkitekt vad han ansåg och han menade själv att 1400-talshus i Gamla stan var fulast. Och när han skulle förtydliga så sa han att den värsta arkitekturen är sådan som man inte läger märke till. Att gå omkring bland såna hus skulle vara som att gå omkring i ett syrabad. Jag håller på och benar ut konsekvenserna av det där yttrandet. Menar han att det vore bra att gå omkring bland helt anskrämliga hus bara för att man då inte är liknöjd? Och hur vet han att inte folk som går förbi 1400-talshus njuter? I mitt bostadsområde i 20-talsklassicism njuter jag varje dag av hur fina byggnaderna är.

2006-04-12T19:48:00.000+01:00

Jo alltså min beundran för ny svensk poesi fick sig en rejäl törn när jag läste Hanna Hallgrens recension i AB av Johan Jönssons senaste diktsamling. Recensionen började med att ställa den retoriska fråga som vi alla går omkring och funderar på: ” Har du någon gång kissat ner dig? Spytt på dig själv? Fått avföring på händerna, kanske också på kinden? Eller i ögat, så att det svider.” Själv undrar jag varför inte skribenten fortsatt på sin lista: på knäet? På pannan?

Nåväl, nu kunde man kanske acceptera detta som ett försök att väcka lite uppmärksamhet, och det riktigt konstiga kommer litet längre fram i recensionen, när Hanna skall motivera varför Johans bok är så bra: ”Också Collobert Orbital kan läsas på detta sätt. Människan som kreatur (kött) och den omöjliga drömmen om ett rent maskinvara - för att orka existera i vår endimensionella tid. Där sekunderna tickar sidleds.”

Alltså kan någon människa förklara det där med drömmen om ”ett rent maskinvara”. Är det en vanlig dröm? Vem drömmer den och när dröms den? Jag har i alla fall aldrig drömt om ”ett rent maskinvara”.

Recensenten tycks kanske sedan i slutet ändå i alla fall vilja framstå som rätt normal i all sitt – i mina ögon - ”konstiga” drömmande om ”ett rent maskinvara”: ”Själv gillar jag att shoppa, titta på såpor och lyssna på schlagers för att unna mig att ha det lite trevligt. Men jag är i alla fall inte så naiv att jag skaffar barn och sedan klagar över världsordningen.”

2006-04-12T19:23:00.000+01:00

Nu är jag tillbaka. I form av en påskkyckling.

Har haft datortrassel, men nu hoppas jag att det ska fungera. Sedan har jag förkovrat mig i Verner von Heidenstams tidiga författarskap. Har brutit med språkmaterialisterna efter att jag läste Hanna Hallgrens recension i Aftonbladet av Johan Jönssons bok. Så visst har det hänt en del. Det känns lite som att jag är tillbaka på ruta ett. Som man brukar säga. Litet märkligt hur man kan förändras. Ja ibland känner jag mig som ett rö för vinden, men å andra sidan är det tråkigt med människor som bestämmer sig för vissa saker vid en ålder av 19 och sedan aldrig ruckar på sig. Jag lever i ett - kan man kanske säga - dynamiskt förhållande till min samtid.

2006-03-29T11:20:00.000+01:00

Någon kanske tycker att jag blivit lite mer polemisk i min blogg, och om ni gillar det så kan jag säga att det helt och hållet är E:s förtjänst. Vi kommer verkligen bättre och bättre överens, men när man kommer närmre varandra uppstår också friktioner. Sprickbildningar.

Exempelvis gillar hon inte att jag är så "extremt politiskt korrekt" som hon uttrycker det, och hon gillar inte att jag är så följsam mot alla nya idéer i kultur- och medie-världen.

Och eftersom jag är följsam så anammar jag ju hennes kritik.

Fast jag försöker förklara, och hon förstår nog egentligen. Att allt ställdes så mkt på sin spets där i Paris. Under resan. Jag höll ju på att gå under. Eller trodde mig göra det. Och det är ju lika illa det. Ur mitt perspektiv.

Nu menar hon att jag inte bör se saker så kategoriskt. Att det kanske inte var det sätt på vilket jag älskade konst och litteratur som drev fram händelserna. Och jag kan så här, långt i efterhand med litet perspektiv på saken, ge henne rätt. Delvis. Jag kanske drog alltför drastiska slutsatser av det som hände.

Hon har nu gömt undan alla Kraft-samlingar. Lagt fram Verner von Heidenstams Endymion i stället på mitt nattduksbord. Hon är verkligen så rolig. En spännande kvinna.

2006-03-29T09:56:00.000+01:00

Många av mina reklamarkompisar är väldigt upprörda över Viggo Cavling, inte minst hans ledare förra veckan om att man bör rösta på sossarna för att moderaterna är kritiska till de omfattande reklamkampanjerna för en massa statliga bolag som Svt, systembolaget etc.

Och jag håller med om att logiken framstår som en smula haltande i ett stycke som detta: "Anna Serner och Anders Ericson borde gemensamt uppvakta moderatledaren och förklara att hans reklamfientliga politik kommer att kasta grus i svensk ekonomis viktigaste smörjmedel och göra många kreatörer i branschen arbetslösa."

Med den logiken borde väl rimligtvis staten pumpa in jättelika summor i precis alla branscher som går lite svajigt, bara i syfte att få nöjet att se personalen åka omkring i statsjeepar för en halv miljon. Och varför en "ekonomis viktigaste smörjmedel" skall behöva statsunderstöd är också en smula oklart, om man nu inte återigen ser det som att staten helt enkelt bör pytsa ut pengar till konsumentvilliga männisikor så att de köper Volvo-jeepar för en halv miljon, vilket ger arbeten på Volvofabriker etcetera.

Nu tror jag att man underskattar den gode Viggo lite i detta fallet, för VAD han skriver är kanske inte riktigt lika viktigt som ATT han skriver just det som han skriver. Vad han åstundar är naturligtvis en position i socialdemokratin. För en lättsinnig person utan substans som Viggo är det givetvis lockande med den trygghet som det har visat sig finnas inom den socialdemokratiska maktapparaten.

Frågan är om dock om argument som de som Vigo uppvisar ovan ens går hem hos den mest enögde socialdemokrat.

2006-03-26T19:41:00.000+01:00

Alltså jag undrar om Ingegerd Råman verkligen känner sig helt komfortabel på Orrefors sedan de värvat Efva Attling att göra en glaskollektion. Ett glas som detta i lyxeditionen med en diamantring runt foten kostar 25 000 kr.

Vilken kundkrets har man egentligen tänkt sig för sånt här? Hydman-Vallien framstår ju som smakfullheten själv i jämförelse. Tacky ryska boutique-biträden på Stureplan i all ära men jag ser inte riktigt att Orrefors har nån framtid på denna front. Den stilfulla balansgången gentemot det smaklöst kitchiga har ju Versace sedan länge visat sig klara med den äran. Efva Attlings glas balanserar på samma gräns men utan finess. Eller ska man kanske säga att de balanserar på gränsen med just ett försök till finess, vilket gör att de med automatik hamnar på fel sida om gränsen.

Jag tycker att Ingegerd i protest borde gå tillbaks till Skrufs glasbruk. Omedelbums!

2006-03-25T22:09:00.000Z

Har varit med E hela veckan… trivs verkligen bra med henne, och hon kommer från sån okonventionell familj, vilket jag gillar. Ibland känns det som att hennes skara av halvsyskon är - eller snarare är på väg att bli – oändlig. E:s och hennes äldre halvssyskons far träffade sin första fru när han var i 20-årsåldern. De var ihop i 20 år, fick tre barn, E:s äldre halvsyskon. När han var 40 så gifte han om sig med E:s mor som var 25. De fick två barn, och var gifta i 10 år. När E.s mamma var 36 gifte hon om sig med en ny man som då var 30. De fick två barn, E:s yngre halvsyskon. När den nye mannen var 40 så gifte han om sig med en kvinna som var 25. De fick två barn de också, E.s yngre halvsyskons halvsyskon. Nu har de skilt sig, och E upplever att detta, som sagt, kommer att fortsätta i all oändlighet, dvs att den senaste frun som nu är 33 kommer att gifta om sig med en man som är ca 30, och han kommer sen att skilja sig när han är 40 och bli ihop med en 23-åring och så vidare… verkligen extremt fascinerande…

2006-03-20T08:20:00.000Z

Trots min identitet som s k blatte och andra-generationens-invandrare har jag lite svårt att känna igen mig i gringo-snacket.

Carlos Rojas skriver i en krönika i AB flera saker som jag finner anledning att kommentera:

"I fredags lyckades franska förortsgossarna i Saïan Supa Crew langa en av dom lätt grymmaste konserterna jag varit på. Det var fett bra stämning och allt kändes hur bra som helst.
Men en sak pirrade lite märkligt i kroppen, nämligen att det var en hel del folk där som man kunde tro hade gått vilse på väg till sin poesiafton. Ni vet såna där kulturdamer och -nissar som lirar sin bohemstil och tycker att universums djup är oändligt ljuvligt. Jag undrade lite vad dom gjorde där helt enkelt."

En enligt min åsikt mycket märklig åsikt. Vad är det här som gör Rojas så förvånad? Vilka hade han förväntat sig finna i publiken? De enda som jag känner som gillar Saian Supa Crew är kultursöder- och kulturkungsholmenbohemer. Alltså ungefär den typ av människor som Carlos själv tillhör plus massa kultur-30-plusare som bor i innerstan.

Nästa märkliga åsikt kommer snart därefter:

"Min största ambition med allt jag håller på med är att höja statusen på Miljonsverige. Jag vill att folk om fem år ska ha fattat att man har varit så jävla puckad som dissat miljonprogrammen, förstå hur otroligt vackert allt är här och döda för att byta sin lägenhet på Söder mot en lägenhet i Vårby gård."

Här undrar jag några olika saker:

1. Var bor Carlos själv? Enligt uppgift bor han på Kungsholmen (alltmedan gringos chefredaktör bor på Nybrogatan). Nu undrar jag av egen nyfikenhet hur svårt det numera är att få hyreskontrakt i Vårby Gård? Jag lider lite med Rojas som dväljs på Kungsholmen i väntan på att få bosätta sig i miljonprogramshus i förorten.

2. Miljonprogrammet är dessutom planerat av precis den typen av bohemarkitekter som går i sina manchesterkavajer och tycker att Saian Supa Crew är "spännande" och "utmanande", men som (i likhet med Rojas) dessvärre ytterst sällan bosätter sig i den typ av hus som deras beundrade föregångare inom arkitektkåren har ritat. Varför dissar Rojas denna typ av människor när de är på en konsert? Borde han inte hellre göra vågen när han ser dem?

3. Rojas tycker sig tydligen vara lite upprorisk när han egentligen uttrycker precis den typ av åsikter som hela Sveriges arkitektkår omfattar, samt ingenjörerna på KTH och de socialdemokrater som ligger bakom miljonprogrammet. Jag tycker att det i det fallet är märkligt att framställa sig själv som en del i nån sorts underifrån-uppror.

Min slutsats är således att Rojas inte skall dissa de kulturmänniskor som i likhet med vår sunt nyfikne kulturminister Pagrotsky söker sig till "spännande" och "utmanande" uttrycksformer som Sprawl, fransk hip hop, Thomas Sandell-formgivning, Cattis Brandelius-performances, drabbande kulturmöten i förorterna etcetera. Jag tycker att det tyder på en rätt jobbig typ av oärlighet.

2006-03-18T14:25:00.000Z

Mkt trevligt igår.. jag hade lagt upp ett litet Björk-tema. Laddat cd:n med fem Björskivor och sedan satte jag på slumpgeneratorn.. och den fick gå hela aftonen. Utom när vi såg på Dancer in the Dark. Blev mkt diskussioner. E är verkligen på samma våglängd som jag. Jag bjöd på pasta med skaldjur, vitt torrt vin. Och sedan frozen margueritas.

Hon gick hem vid 14-tiden idag, men vi pratade löst om att se på schlagerfestivalen ikväll. Känns rätt soft. Men då får det bli lite hämtmat och en flaska rödvin. Och kanske gå ut sedan. J och P skulle ut så det är kanske inte helt osannolikt att vi sluter upp med dem i kväll. Ska städa lite nu. Lite bakis och disk överallt verkligen.

2006-03-17T08:34:00.000Z

Forum för levande historia publicerar nyligen en undersökning om antisemitism bland dagens svenskar, och visade då att det även bland högutbildade finns spår av traditionellt antisemitiska föreställningar, t ex att judarna styr världspolitiken. Som ett brev på posten kommer nästa dag upprörda artiklar på kultursidorna i AB och Expressen om det tvivelaktiga i undersökningen. Upprördheten beror på att skribenterna inte vill få sin uppfattning om att judarna styr världspolitiken klassad som antisemitism. Enligt skribenternas gamla vänsterperspektiv råder det ju ingen tvivel om att USA i stort som smått går judarnas (i form av staten Israels) ärenden.

Tydligare kunde man väl inte visa att undersökningen kom åt något väsentligt. Man förstår varifrån dagens antisemitism härrör, t ex uppfattningen att 25 procent inte vill se en jude som statsminister i Sverige.

2006-03-15T17:40:00.000Z

Hemma nu efter att ha tagit en öl på Tranan med J. Mkt trevligt. Igår var vi hemma hos J och provade grappa. Han hade varit en sväng i Piemonte. Det blev sent igår. Vi satt och läste dikter från varandra. Ulf Karl Olov Nilsson-tema igår. Annars ser jag fram mot Fredrik Nybergs nya. Tror det kommer bli riktigt STORT.

Gick förbi C:s nya bostad på Västmannagatan sen på väg till T-banan igår kväll. Tänkte ringa på porttelefonen men ångrade mig. Tur det. Vill verkligen inte visa att hon betydde ngt för mig. Vissa personer blir man verkligen aldrig av med… klibbar fast på en. Och sen tänkte jag på E, vill ju inte att hon ska bli nått surrogat liksom, det vore ojuste, men just nu känns det ju lite som så.

Men vi får se. Nu lyssnar jag på Morrisseys You´re Like of Work of Art. Och tänker på min klädsel på dejten på fredag. Om det är too much att vara barfota? Samtidigt har jag intalat mig att det ger en nästan magisk känsla när nån kommer och öppnar i denna stora våning och är så där väldigt ledigt klädd i mysbyxor och barfota. Ja var får man alltifrån?

2006-03-13T21:09:00.000Z

Har kört fast i uppsatsarbetet litet. Helgen blev inte speciell produktiv. Festade med P. Satt och ältade mina kärleksproblem. Eller problem och problem men jag vet inte om jag är redo ännu. Att kasta mig ut. I något nytt.

E på kursen är ju inte alls dum. Tror hon är intresserad av mig. Tyckte det märktes när vi diskuterade Knifes senaste på rasten idag. Hon kollar mig så djupt i ögonen och ler när jag förklarar vilka låtar jag tycker är bäst.

Vi ska hitta på nåt i helgen E och jag. Jag ska klura ut nåt. Men som sagt så vet jag inte om jag är redo för ett nytt förhållande. Vill komma till ro lite. Hinna tänka igenom saker och ting. Vill hitta en hållning, politiskt och estetiskt. En mer genomtänkt strategi. Kanske blir att ta en fika bara. Eller att jag bjuder hem henne på lite sallad och vin. Gå omkring barfota. Så där avspänt, casual. Kan bli rätt lyckat tror jag.

2006-03-13T09:10:00.000Z

har ni sett handelsbankens reklam för en ny fond?

"Ny fond med krydda!
Den 1 mars lanserar vi Indienfonden
Placerar du långsiktigt och vill krydda din fondportfölj, då kan Indienfonden ge dig möjlighet till hög avkastning."

Är det inte dags att sluta upp med den här kolonialistiska attityden va?

Indier kan faktiskt göra andra saker än att laga kryddstark mat. Genom att lansera fonden som en "krydda" förmdelar man bilden av att dess eevntuella avkastning är mer eller mindre godtycklig. Men också ger man bilden av att man nog till 99 procent skall satsa på ytraditionella västerländska (läs amerikanska och eurpoeiska) bolag. Indienfonden är trots allt bara en "krydda".

2006-03-12T23:06:00.000Z

Var på en middag ikväll.. träffade på middagen en jobbig lite äldre man som började ifrågasätta min uppskattning av Knife. Han kallade dem ”ett band som studenter som pluggar genusvetenskap gillar”. Fan jag blir så trött på sån där enerverande översittarattityd. Sen kom jag på att det finns två Knife. Dels de mer kommersiella låtarna, dels de litet mer teatraliska. Jag älskar just nu de teatraliska. Älskar när de sjunger med förställda röster. Det utmanar genusföreställningar. Utmanar tanken på normaliteet. Autenticitet. Jag tycker att Knife tar popmusiken ett steg i rätt riktning.

2006-03-10T14:07:00.000Z

Känner mig bättre, P vill gå på Spy Bar ikväll, så det kanske blir så. Får se hur jag känner mig efter kvällens sallad.

Apropå Spy Bar, vem är egentligen den där Björn af Kleen som jag ser nämns i samband med den ytterligt spännande rapporteringen från Expressens kulturmiddag häromsistens?

Förväntas denne man vara känd och i så fall i egenskap av att ha gjort vad? Det enda som jag sett i kombination med den underskriften har varit en handfull uppföljande referat-artiklar i Epressen, skrivna av nån som på uppdrag av redaktionen ringt runt och hör sig för vad olika potentater har att säga i de aktuella ämnena ? Är han känd för ngt annat än detta?

Jag tycker iofs att det är fint att underhuggare uppmärksammas, så detta är absolut ingen kritik.

2006-03-09T19:13:00.000Z

Dagen låt: Thievery Corporation feat. Gunjan – The Supreme Illusion
(spår 14 på albumet The Cosmic Game, 2005)

2006-03-08T19:06:00.000Z

Tar mig knappt upp ur sängen. Snälla finns det ingen moderlig blogg-kvinna som kan förbarma sig över en sjuk ung man. Jag känner mig som Hans Castorp i Bergtagen, med febertermometern i munnen och djupt nedsjunken i en vilstol.

2006-03-07T17:56:00.000Z

Jag har förresten glömt att kommentera recensionerna av Edward Saids nyutkomna essäsamling ”Från exilen”. I DN recenseras den av en av mina favoritkvinnor alla katagorier, Maria Schottenius.

Jag föll för följande fina formulering, där jag tycker att hon fick imponerande mycket sagt i en och samma mening.

”Det ovanliga och mycket tilltalande med Edward Said är hans ambition att kombinera en detaljerad analys, där varje led kommenteras, med en förmåga att länka samman vitt skilda områden, och visa på hur de ger varandra betydelse.”

Det jag stör mig på i Marias i övrigt mycket fina text är hennes omdöme om en essä som skildrar en berömd magdansös – denna text uppfattar Maria som ”bokens roligaste essä”, och hon exemplifierar humorn med en scen där Said återser den beundrade dansösen när denna åldrats: "Borta var den brunbrända förförerskan, den graciösa dansösen full av elegans och perfekt utförda gester. Hon hade förvandlats till en skroderande satkärring på 100 kilo."

Jag vill bara påpeka att jag här inte delar Marias uppfattning om humor.

När en stor elefant som Said ska recenseras så kallar man så klart in de riktigt tunga namnen i svenskt kulturliv. Så inte att undra på att Marias man, Olle Svenning, skrev om boken i Aftonbladet. Också Olle är för övrigt en av mina favoritstilister, om än inte lika skicklig som Anders Ehnmark, min absoluta favorit i den lite äldre skolan.

Liksom Maria poängterar Svenning att Said inte blott var politiskt engagerad utan även estet ut i fingerspetsarn. Är det nån mer än jag som anar en illa dold polemik mot Göran Greider här: ”Ingen bör glömma festen kring Said: hans privata värld genomströmmades av musik och dekorerades av den mest utsökta konst. Han sökte estetiskt raffinemang ända in i minsta klädespersedel.”

2006-03-07T07:34:00.000Z

Mina Bryan Ferry-favoriter:

1. Song for Europe
2. Slave to Love
3. The In Crowd
4. Both Ends Burning
5. Tokyo Joe
6. More Than This
7. Don´t Stop to Dance
8. Casanova
9. Sign of the Times
10. These Foolish Things

2006-03-06T08:17:00.000Z

Frågan fortsätter att gnaga inom mig. Vem är egentligen Sveriges just nu störste författare? Många skulle väl svara Tranströmer. Men då svarar jag: metaforer. M E T A F O R E R… känns det verkligen fräscht? Idag? På 2000-talet?

Kanske är frågan felställd. Man måste tänka mer i olika kategorier. Sveriges främsta krönikörer? Liza Markund? Jag kan känna att jag bör visa att jag minsann också är media-minded. Att jag ser storheten i den rappa formuleringen. I formuleringar utan egentligt innehåll.

Men går det ändå inte inflation i vissa skribent-kategorier? Nu är det unga invandrarkids – som ska spica upp tidningsdrakarna. För ett decennium sedan var det unga feministbrudar. Den ende som brydde sig var väl Ulf Lundell?

Just nu känner jag att jag bland unga krönikörer bara egentligen gillar en och mig veterligen skriver hon inte ens krönikor längre: Cattis Brandelius.

Men jag vill inbilla mig att jag i likhet med Cattis tänker mer långsiktigt. Vill inte bli en slit-och-släng-vara. Vill stå på en stadig grund. Ideologiskt. Politiskt. Estetiskt. Inte bli en megafon. Som skriver samma artikel vecka efter vecka. År efter år. Jag vill som invandrare i andra generationen, visa på en annan strategi. Inte bli ytterligare en gringo-kille som kör på i samma Rinkebysvenska fotspår som alla runt mig. Alla före mig.

Det minsta man kan begära av en krönikör är väl ändå att hon eller han har en åsikt om väsentligheter. Som vem som är Sveriges idag bästa författare. Allt annat tenderar ju ändå att glömmas.

Strålkastarljuset på den mediala arenan är hårt och skarpt. Så starkt att det bränner upp ansikten med samma intensitet som det exponerar.

2006-03-04T12:43:00.001Z

Mkt intressant hos Said.

Meyda Yegenoglu menar i anslutning till Saids påpekande om orientalismens ”textuella universum”, att orientalismen fungerar genom en oändlig kedja av hänvisningar till tidigare orientalistiska framställningar.

Således är i viss mening de betydelser som genereras i ett konstverk med orientaliska motiv givna i förväg. Detta slås fast av Saids uttolkare: associationerna finns redan där och betraktaren förväntas fylla i de betydelser som konstverket antyder.

Förklaringen till detta stavas ”diskurs” i den betydelse som Foucault lägger in i ordet. Som Dennis Porter påpekar, har den västerländske resenären på 1800-talet, enligt Said, inte möjlighet att beskriva Orienten på annat sätt än det som den orientalistiska diskursen ger utrymme för. Själva akten att beteckna något som ”orientaliskt” innebär enligt Said ”an already pronounced judgement” om Orienten – såsom varande t ex excentriskt och efterblivet.

Bara själva beskrivningen av människor i Orienten gör alltså konstnären delaktig i förtrycket. Oberoende av verkets utformning.

Jag funderar på om detta är överförbart? I vilken mån cementeras en patriarkal diskurs av varje beskrivning av en kvinna? Oberoende av vad som egentligen sägs?

Foucault och Said är så spännande. Får mig att tänka längre.

Bortom ordens egentliga betydelser öppnar sig falluckor i språket.

Jag ser en koppling: Åsa Maria Krafts falluckor i kombination med Saids diskurs. Leder oss framåt. Mot ett tänkande lika rent som vatten i ett Råman-glas. Minimalismens seger.

Sallad. Utan dressing. Parfym. Utan egentliga essenser.

Idealet.

Doftlöst.

2006-03-04T12:43:00.000Z

Dagens låt:

Chemical Brothers - Galvanize

2006-03-02T18:37:00.000Z

Min ungdoms tid i Paris är idag höljd i dis.

…efter den dramatiska händelse i Pars som kastade allt över ända, drog jag mig tillbaka till min farfars lägenhet. Jag vågade mig inte iväg till Delacroix-museet mer, utan tillbringade dagarna med att översätta Stefan George – en poet vars överspända tonläge talade direkt till mitt patetiska pekoral-hjärta och vars dikter speglade ett för mig vid den tidpunkten fåfängt hopp om att gjuta liv i det döda…

Jag kämpade med översättningar ur den diktsamling jag på svenska givit titeln Själens år – och mina förebilder var den lediga diktionen i Lars Gustafssons Rilke-tolkningar och Ingvar Björkesons Baudelaire-översättningar..

Så här kunde det låta när jag gav mig på motivet med den döda natur som George försökte väcka till liv igenom själva konstutövandet…

Kom till den park de påstår är död, och se
En glimt av det leende som skimrar från fjärran stränder
Det oväntat blå som från molnen lyser ner
Mot stigens mönster och mot dammen

Ta det brinnande guldet och de grå skiftningarna
Från björk och buxbom – varm är vinden än
Sena rosor fortfarande med spåren kvar av sin forna färg.
Så plocka dem, kyss dem och bind dem till en krans

och glöm inte de sista astrarna
blanda dem med de röda vildvinskvistarna
och med vad som är kvar av gröna kvistar, och fläta
allt samman till en viktlös bild av höstens ansikte

På nätterna levde jag ett utsvävande liv i den parisiska klubbvärlden. Jag hängde på Jip's, Le Comptoir och Le Pick-Clops. Jag fullkomligt älskade ett ställe som Café de la Plage, där jag dansade mig igenom nätterna - nere i den helt i röd sammet täckta källaren. Men jag hann också med att förföra ett par svenska au pair-tjejer som hyste fåfånga förhoppningar om modell-karriärer. Dessa unga damer raggade jag upp på Les Baines, innan vi fortsatte till min kompis J-P:s lilla studio på den närbelägna Rue Gravilliers.

Det var annars kvarteren kring Bastilien som gällde. Den franska hiphopen skördade sina triumfer även om Dimitrij from Paris låg i stargroparna. Jag började egentligen inte gilla hiphop förrän i och med Outcasts Miss Jackson. I mitten av 90-talet var jag tveklöst mer inne på drums-n-bass.

Efter katastrofen på rue de Furstenberg drevs jag hur som helast allt längre in i en dimma av droger, raffinerat sex och George-översättningar. Man kan lugnt tala om en osund livsföring.

Efter ett par månaders mer eller mindre oavbrutna excesser återvände jag till Sverige i form av ett vrak. Med mig hade jag en ofullbordad George-översättning och ett till aska nervittrat samvete.

2006-03-02T18:36:00.000Z

Dagens låt:

Colder - Winter Fields

2006-02-28T10:14:00.000Z

Mitt liv som föryngringsyta.

Jag tänker på min ungdom. Tiden innan jag reste till Paris. Sommaren och hösten efter att jag gick ut gymnasiet.

Min morfar hade sett till att jag blev invald i herrklubben Sällskapet. På Arsenalsgatan. Som tur var blev även min vän J-P invald samtidigt.

Jag kan lova att vi där kändes som udda fåglar i kraft av våra ringa åldrar. Däremot passade vi väl in med våra dyra italienska kostymer. Miljön var exakt sådan som jag tilltalades av under det skedet av mitt liv: konservativt högborgerlig. Stora kristallkronor. Boaserade väggar prydda med ostindiskt porslin och målningar på de stora mecenaterna och sedermera avlidna ordföranden.

Maten var genomgående klassiskt svensk. Stekar med brunsås, potatis och kokta grönsaker. Vita dukar. Silverserviser. Serveringspersonal av den klassiska, diskreta skolan.

Sedan kaffe i något av de många stora rummen där man kunde sjunka ner i de stora läderfåtöljerna och känna tröttheten belägra en, alltmedan viskande samtal hördes från de omkringliggande borden. Sannolikt avhandlandes affärsangelägenheter eller juridiska spörsmål i den högre skolan.

Ordet ”nätverks” riktigt djupgående – samhälleliga - betydelse blev här tydlig på ett högst konkret sätt. Liksom sentensen ”att verka utan att synas”.

Idag skulle jag aldrig sätta min fot i en dylik miljö. Jag kan inte förstå charmen med en värld där tiden liksom står stilla. I dubbel bemärkelse.

Dagens restauranger, smakfulla i sin design i oljad ek, med ljusa, rena ytor, har en motsatt inverkan på mig. De är befriade från den där sömnigt dova känslan av historia och bortdomning. I stället föder de klara, ogrumlade tankar. Jag känner mig ren som abskalad sallad.

Machésallad, crema di balsamico och ett glas källvatten.

2006-02-27T16:26:00.000Z

Mina kulinariska inspirationskällor:

1. Christer Lingström

2. Christer Lingström

3. Christer Lingström

2006-02-27T16:25:00.000Z

Ibland när jag tänker på mitt liv så ser jag framför mig en film av en man som äter sallad – spelad baklänges. Det börjar med den tomma talriken, vilken sedan fylls med sallad som liksom väller ut ur den ätandes mun och ytterst sett vederbörandes kropp.

Ett slags omvänd nedbrytning. Uppbrytning. Kan man säga så?

Knappast.

Många ser livet som en enda lång ödeläggelse. Jag vill se det tvärtom.

På skoj brukar jag tala om mitt liv i termer av en föryngringsyta. Jag är idag 28 år gammal, men erfar mig som betydligt yngre än vad jag var som 18-åring. Jag är som ett salladshuvud som långsamt skalas av. Lager efter lager. När jag var tio år gillade jag Bob Dylan, en gubbe, men det skulle bli värre. Som bekant.

Efter arton års ålder har jag dock regredierat. Intresserar mig mer och mer för nutiden. Ser faror lura i det förflutna. Klart Sterne är ok, men i övrigt vill jag ogärna gå längre bakåt än till Perec.

Samtidigt som jag når ett slags mognad. Kommer närmre. Ett slags sanning. Salladshuvudets kärna.

2006-02-26T18:16:00.000Z

Var på P:s trettioårsfest igår. Helt slut idag.

Väldigt vaga minnen från slutet av festen. Ser mig framför mig, hur jag försöker övertyga två tjejer i 25-årsåldern om att Åsa Maria Kraft är vår just nu största levande författare. Den ena tjejen har gått på Biskops Arnö. Hon småler hela tiden. Tycks betrakta mig som ett fån. Jag inser att jag ger ett lätt maniskt intryck. Försöker lugna mig, tala mer distingerat, sakligt. Berättar om Paris. Att det finns en förklaring. Till mina insikter. Att jag inte ser mig som frälst i nån sorts fanatisk bemärkelse.

Sen kom vi ändå bra överens. Började prata parfym. Och sallad. Jag redogjorde för mina försök att på balkongen driva upp 14 olika salladssorter.

Hon tyckte att jag var rolig. Charmig. Sånt märks. Så jag fortsatte på det inslagna spåret. Övergick till porslin. Sen som sagt parfymer.

Och hon började prata om en kompis som jobbade som strippa. Det var meningen att jag skulle förfasa mig. Och jag spelade med. Fast jag egentligen kände att det inte fanns nån kontakt.

Kraft-kontakt.

Ja jag vet att jag inte egentligen bör tala om vad som sedan hände. Men jag har ju lovat mina läsare fullständig öppenhet. Alltså på hemvägen hade jag tydligen ställt till med en riktig scen. Jag var helt ur balans efter samtalet med Biskops Arnö-tjejen. Och bråkade med min kompis J. Han tyckte jag var för fanatisk i min Kraft-beundran.

Så mig mitt på Stureplan ställer jag mig och skanderar eller snarare vrålar ut en av mina favoritpassager från ”Bevis”:

och en suck-en sus-
ning och en liten gul suck-ling
och en djup kanske hård
mjuk su-ck och en tv-ek-sam ty-
dlig ly-suck en mys/k/t/är
veluor- och suck-gul

Varefter jag tydligen hade gått fram till en helt okänd tjej och i hennes öra väst: ”jag är en en liten gul suck-ling”… och när hon bad mig dra, så ska jag ha skrikit att hon inte fattat poängen ”kyckling-suckling”. Kyck-ling. Suck-ling.

Herregud så pinsamt. Vill bara dö.

2006-02-25T10:55:00.000Z

Mitt liv i noder...

2006-02-25T10:54:00.000Z

Men jag kan också tänka mig mitt liv i form av en serie noder. Ett slags replipunkter som sammabinder livssträckorna:

Paris – New York – Stockholm

Dylan – Delacroix – Åsa Maria Kraft

Hjortstek – Wok - Machésasllad

Börjar man väl fundera, så ser man alltid mönster avteckna sig. Livet som ett enda långt kopplingsschema. Kvinnorna avlöser varandra. Moderssurrogat. Materialiseringar av pornografiska drömmar. Intellektuella bollplank.

Rytmer avlöser varandra: Drums-n´-bass – Filter House - Down Tempo…

Jag själv som ett enda kopplingsschema över mer eller mindre realiserade designprojekt – vilka via de boaserade väggarna och sedan orientalismen slutligen landar i minimalismen…

2006-02-24T12:59:00.000Z

Jesus som ”tändstickskotte”

2006-02-24T12:57:00.000Z

Kotten med tändstickor... ger också en bra bild av min religiösa utveckling.

Inte bara för att Jesus ibland avbildas så – huvudsakligen i den bysantinska kulturen.

Nej jag tänker mer på mig själv... som mötesplats för olika religioner. Mina morföräldrars djupa protestantiska tro. I kombination med min fars släkt av muslimer.

Och som om inte detta räckte så gjorde jag själv uppror mot min far genom att fördjupa mig i judendomen, och inte minst i den judiska mystiken, vilken jag trots min ringa ålder försökte närma mig genom att läsa allt jag kom över om kabbala. Vilket var betydligt mer än Michael Droskins populistiska framställningar i Bibelkoden.

Efter min USA-vistelse har jag emellertid återigen närmat mig religiositeten på min fars sida. Jag strävade kort sagt efter att jämka samman min judiska tro med min fars muslimska tro för att över detta lägga ett raster av protestantismen på min mors sida. Jag vill inte påstå att resultatet blev heltigenom lyckat.

Därför valde jag slutligen en annan strategi: att liksom skala av mig mina skikt av trosåskådningar för att nå fram till ett tillstånd av absolut tolerans.

Ungefär som när man skalar ett salladshuvud.

Min tro numera är mest en tro på ett slags ultimat tolerans. Eller snarare en avsky mot intolerans mot trosåskådningar.

Därav min lika starka avsky mot antisemitismen som mot islamofobin.

I denna process har jag haft stor hjälp av Åsa Maris Kraft. Det kanske förklarar min beundran av henne – min fascination för hur man generellt sett i den nutida poesin försöker ernå ett tillstånd av nedbrytande - av bl a språk, men också av kön, av nationalitet. Eller rent generellt av ett slags essensialistiskt tänkande.

Jag kallar detta för salladsprocessen.

2006-02-23T13:19:00.000Z

Jag har väntat med att kommentera den s k Elitlisten, eftersom jag trodde hela nyheten var ett practical joke.

För det första undrar man ju hur en lista med namn som Adam Alsing och Alexander Bard kan kallas elitlista, men sen inser man att det är lika naturligt som att man döper en skola till Kunskapsskolan fastän man inte har böcker utan undervisar bara via datorer.

För det andra förstår jag inte alla dem som pratar om att vissa namn på listan förvånar. Mig förvånar inte ett enda namn på den listan. Det är exakt de människor som jag förväntar mig vill tillhöra samma ”elit” som Adam Alsing. Jag ser inte en enda katt bland hermelinermna. Gör nån verkligen det? Och i så fall på vilka grunder?

2006-02-22T15:08:00.000Z

Målningar av Paul-Désiré Trouillebent och Jean Léon Gerôme.

Det österländska förbinds med kvinnan som i sin tur förbinds med en flykt bort från världen.

Den rena njutningen. Det icke-reflekterande. Bortdomningen. En flykt bort från ansvaret i yttervärlden. Inga förpliktelser. Bara ren letargi. Total tillfredsställelse.

Någonstans där var det mitt liv tog en ny vändning. Jag drevs bort allt längre från världen. Hamnade i en återvändsgränd. En labyrint av till synes evigt mångafaldigande intryck. En gata som ledde in mot en förvirring som jag närmast av en slump - lyckligtvis! - lyckades ta mig ut ur.

Under den pretentiöst litterära pseudonymen Scharlach begick jag en handling som bara visade i hur hög grad jag förlorat kontakten med verkligheten. Paradoxalt nog blev det början på min väg tillbaka tilll samma verklighet.

2006-02-22T08:45:00.000Z

Idag tänker jag på George Perec.

Och jag tänker på vilken bild som bäst låter sig användas för att beskriva ett liv. Mitt liv.

Jag tänker på en kotte med tändstickor i. Som man kunde leka med som barn. Först gör man en ko. Kotten har fyra ben. I form av tändstickor. Sedan gör man en igelkott. Kottens ena sida är helt täckt med tändstickor. Och därpå en sjöborre. Hela kotten full med tändstickor. Åt alla håll.

Man kan säga att mitt livs stora katastrof, den som skedde på Rue de Furstenberg är som en kotte. Innehåller frön. Till vad som komma skall. Utifrån denna mittpunkt leder mitt liv ut – i form av en mängd tändstickor. Presumtiva igångsättare av eldar. Eldstartare.

Eller ska man se tändstickorna som vägar in mot en centralpunkt som liksom var naturgiven? Så som mitt liv hade artat sig, fanns det kanske bara en möjlig knytpunkt från vilket livet därefter kunde utgå. Fröa av sig från...

Det kanske låter väldigt pretentiöst. En annan bild som jag har av mitt liv är ett oscillogram. En oscillerande kurva. Mellan nu och då. I vissa faser av mitt liv har jag varit väldigt inne på det förflutna.

Kanske hänger det samman med min barndom. Min uppfostran skedde i skuggan av sextiotalsrevolten. Jag gick från tidig ålder enbart i olika alternativa skolor. Montessori. Waldorf. Etcetera.

Redan som 10-åring hade jag gjort upp listor på mina Dylan-favoriter: Sad Eyed Lady of the Low-Lands och One More Cup of Coffee låg i topp.

Som ett fadersuppror vände jag mig sedan bort från allt vad populärkultur och alternativkultur hette. Jag formligen frossade i allt som kunde härröras till klassicistiska epoker. Jag älskade Goethe. Och Stefan George. Men Racine var ändå min favoritförfattare, och i synnerhet Fedra, som av någon outgrundlig anledning tycktes mig utspela sig i orientalisk harem-miljö.

Fedra var också den en tändsticka in mot centralpunkten. Kotten med tändstickor. Detta kuvande av passionens eld. Passionen som leder till ödeläggelse och undergång.

2006-02-21T12:21:00.000Z

Kan någon fatta hur en semmel-jury (SvD) kunde ge Dalpojkens semlor underbetyg, medan en annan semmel-jury (Metro) gav Dalpojkens semlor toppbetyg? Jag köpte idag en semla där, vilken jag just nu avnjuter. Tycker förvisso inte att dagens semlor hos Dalpojken håller lika hög klass som för fyra-fem år sedan, men de skulle lugnt få en stark trea eller svag fyra, om ni frågar mig.

Som det så ofta är, ligger sanningen alltså nånstans mittemellan expertisens divergerande åsiktsyttringar.

2006-02-21T11:51:00.000Z

Jean Léon Gérôme och Eduard Bernhard Debat-Ponsan målade på 1800-talet just den typ av tavlor som Hallgrens och Krafts dikter är skrivna i opposition mot. Fyllda av schabloner – här schabloner och fördomar om både kvinnor och svarta.

2006-02-21T11:42:00.000Z

Softar. Läser en ny stark poet, Hanna Hallgren: Burqa.

Känns lite påverkad av Kraft. Även om i och för sig ”Bevis” kom senare. Men de påminner mkt om varandra. Återigen får jag bekräftelse på att jag är inne på rätt spår. I mina efterforskningar runt Orientens representation.

Man känner att Hallgren har en gedigen utbildning (Bisksops Arnö, där hon kanske kan ha varit lärling till Kraft?). Poesin känns verkligen genomreflekterad. Inte det minsta betryggande. På ett ändå betryggade sätt.

Jag gillar att gå vilse. I det genomreflekterade.

2006-02-20T14:06:00.000Z

Dagens låt

Fischerspooner: Ritz 107

2006-02-20T10:05:00.000Z

Bildtext: en provokativ oljemålning, signerad Karin Mamma Andersson

2006-02-20T10:04:00.000Z

Jag var på Moderna i helgen. Och såg samtidskonst.

Mycket fascinerar. Men långt ifrån allt. Var är t ex Joanna Rytel? Var är en gammal spjuver som Dan Wolgers?

En favorit är dock Marianne Lindberg de Geer. Marianne har placerat in svarta människor, av till synes afrikanskt ursprung (men i vissa fall kanske indiskt – osäkerheten är inskriven i verken på spännande sätt) på typiskt svenska oljemålningar av amatörkonstnärer. Mycket tankeväckande. Tyvärr hittar jag inget verk utlagt på nätet som tillåter mig att visa målningarna här. En återgivning i ord kan givetvis inte göra tavlorna rättvisa.

Ett mycket kontroversiellt möte som verkligen infriar de högt ställda förväntningarna sker mellan två favoritkonstnärer som arbetar inom olika medier. Karin Mamma Andersson – jag verkligen älskar det namnet! Smaka på det igen!! - har gjort en underbar replik till en av mina favoritförfattare i nutiden, Elfriede Jelinek.

Samma ångest sprider sig över ett alplandskap som inom ramen för verket tycks vara på väg att brytas ner.

Ett utforskande av vår reception. Ett tänjande av gränser. För vad vi uppfattar som vackert. Som smakfullt. Det finns i Karins målningar även ett slags sexuellt inslag. Inte explicit. Men underförstått. En i mina ögon perverterad sexualitet. Avspeglad i de osmakliga rörelserna i tavlan mot håligheter.

Mycket starkt. Enligt min mening.

2006-02-19T22:05:00.000Z

I dag var jag förresten på Moderna. Underbar miljö. Men mer om det i senare inlägg…

Sen hem hit, åt en salladsmiddag – idag maché. Dinerade ensam.

Hade lite pasta på salladen, och på pastan lövbiff med soltorkade tomater samt parmesan. Mkt enkelt. Efter konceptet "På salladsbädden". Spritsade crema di balsamico över det hela. Vatten ur Råman-glas. Enkelt. Så välavvägt. På stereon Mahlers femma. Adagietto-satsen. Döden i Venedig.

Var och tränade sen. På SATS. Duschade. Parfym: Gautier. Sen rask uppfriskande gångtur hem.

Nu ska jag strax sova. Satt och bläddrade i Ulf Karl Olov Nilssons ”Block”.

”jag gråter med öppna ögon” – så läser jag. Hos UKON. Som han kallas. Men som sig bör är det en bild som berövas sin suggestionskraft. Allt för att få läsaren att läsa kritiskt. "Med öpppna ögon."

Som sänglektyr blir det dock Said ikväll. Förbereder min uppsats. Känns bra. Ett slags harmoni.

2006-02-19T20:17:00.000Z

Tagit det väldigt lugnt i helgen. I lördags var H och hennes syster här på middag. De skulle ut sen, och det var väl hemligt för H:s kille att hon var här. Fast det var helt oskyldigt.

Jag bjöd på pasta med skaldjur. Blev riktigt gott: fräste lök och lite rotfrukter, persilja och vitlök. Hällde i vitt vin, fiskbuljong. Kokade ner det ordentligt, sen stekte jag pilgrimsmusslor, kattfisk , kräftstjärtar och tigerräkor – allt inköpt färskt på Melanders fisk. Toppade sen med med några grönmusslor i skal. Serverade det mkt enkelt till färsk tagliatella och ett par basilikablad. Till det ett gott, torrt Muscadet-vin.

Vi pratade om Wästberg, sen Danielsson. Det absurda i hela grejen med Danielson, även om jag vet att H gjort liknande saker, i alla fall i den bemärkelsen att hon varit ihop med mycket äldre män. Men jag förmodar att de sett bättre ut, varit tilltalande på ett annat, mer attraktivt sätt. Svårt föreställa sig ett mindre attraktivt sätt, för övrigt.

Sen efter den hemska schlagerfestivalen försvann de ut i natten, men jag blev kvar. Kände mig lugn, harmonisk. Med att vara själv.

Såg ett par avsnitt på Seinfeld på Dvd. Kröp ner i min säng och läste ett par Kraft-dikter. Somnade.

2006-02-19T11:48:00.000Z

Dagens låt:

Morgan Geist – Lullaby / Erlend Oye - A Place In My Heart (Acapella)

(spår 17 på DJ Kicks: Erlend Oye)

2006-02-19T10:54:00.000Z

Jag får ibland frågan om det inte finns någon lite äldre svensk författare som jag gillar. Vid sidan av unga författre. Som Åsa Maria Kraft. Malte Persson. Joar Tiberg. Etcetera

Och det finns det, naturligtvis. Vissa stilister. Anders Ehnmark. Hans korta meningar. Eller Per Wästberg.

Ingen kan frammana bilden av ett svunnet Stockholm med samma språkliga sensualism som Per Wästberg. När man läser honom kan man riktigt se Hjalmar Söderberg strosa omkring på gatorna. Bland cigarrbutiker och vattenbarer. Bo Bergman på restaurant Rydberg.

När man läser Wästberg känner man hur passionen ligger och ruvar under den glasklara, välavvägda stilen. Jag tror att det speglar Per som människa. En stil som lyfter fram det privata. Även om Per inte bloggar. Så förstår man hur han är som människa. Kylig och samtidigt glödhet.

Jag blev därför inte förvånad när jag såg att Per var kär. I en mycket yngre kvinna. Över trettio års åldersskillnad. Men kärleken överbrygger - som bekant - alla avstånd. Så ock tidsliga. Själv känner jag mig i och för sig rätt främmande inför att bli ihop med en drygt trettio år yngre kvinna. Av förklarliga skäl.

Per sa att han var beredd att bo i tält med sin nya kvinna – så passionerad var han. Nu hörde jag att Per har sålt sin och sin exfrus tjusiga våning vid Johannes kyrka. På Luntmakargatan. Till ett annat par i Mediesverige. Beloppet var åttasiffrigt.

Det blir många tält. Kan man lugnt påstå.

2006-02-19T00:26:00.000Z

Lite mer listor:

Favoritskådespelare, manliga:

1. Jean Marais
2. Robert Mitchum
3. Jeremy Irons
4. Johnny Depp
5. Alain Delon
6. Paul Newman

2006-02-18T16:21:00.000Z

Eftersom detta även är en politisk blogg så kan det vara på sin plats att ge en länk till lite info rörande de rätt tydliga antydningarna i det som skrivs just nu i pressen om statssekreteraren Lars Danielsson och hans representation samt det besynnerliga i hans minnesluckor från annandagjul för drygt ett år sedan:

http://rightonline.blogspot.com/2006/02/danielsson-var-inte-p-jobbet-p-hela.html

2006-02-18T12:44:00.000Z

Lite Malte-stuk på bloggen idag!

Vem är er favoritöversättare från franska till svenska?

De nominerade är:

CG Bjurström
Gunnel Vallquist
Gunnar Ekelöf
Jan Stolpe
Greta Åkerhielm
Karl August Hagberg
David Sprengel
Ingvar Björkeson

2006-02-18T11:10:00.000Z

Det pågår en diskussion om sköna killar. Är jag en skön kille? Ja jag spelar inte innebandy, men har ju onekligen rätt kvinnliga intressen. Det förefaller råda en oenighet om hur en skön kille ska definieras egentligen. Jag är ju rätt olik Virtanen också. Kanske är jag lite för grubblande för att vara en skön kille? För intellektuell... och originell?

2006-02-17T14:57:00.000Z

Min tid i New York var allt annat än lustfylld. Som en följd av den omtumlande händelse som gjorde att min ungdoms överspända konstanammelse fick ett så drastiskt slut på rue de Furstenberg i Paris, hamnade jag genom ett ödets nyckfulla spel i New York. Eller öde och öde. Mitt moderssarv var om inte betydande så åtminstone tillräckligt för att låta mig att tillbringa ett år i en rätt spartanskt möblerad liten lägenhet vid Gramercy Park, vilken jag fått låna av en av min fars kontakter.

I lägenheten fanns, som bruklig är, en nyckel till parkgrinden, vilket gjorde att jag kunde ta mig in i den anspråkslösa parkanläggningen där ekorrarna kilade runt och där retirerade koncernchefer gjorde sin dagliga power walk med hantlar i händerna.

Min stil var fortfarande rätt antedaterad. Jag älskade tweedkavajer med en näsduk nonchalant nerstoppad i bröstfickan i kombination med cashmere-scarfar och lammullströjor från Ralph Lauren. Till detta hade jag – som en eftergift åt det amerikanska modet – börjat bära jeans. Om jag tidigare under gymnasieåren haft en närmast monoman aversion mot jeans – delvis som en konsekvens av min anakronistiska smak överlag - frossade jag nu ju i olika jeansmärken.

Poesin hade jag nu som en konsekvens av den katastrof som ägde rum i Paris övergivit för romaner, och som vanligt var jag inte främmande för att använda litteraturen som ett slags assessoar till min övriga – i mina egna narcissistiska ögon – stilfulla apparition. Jag bar följaktligen ständigt med mig romaner av Scott Fitzgerald, Henry James och Edith Warthon.

Emerson har jag däremot alltid funnit en smula preciös liksom de med transcendetalisterna närstående Hawthorne och Thoreau.

Jag plöjde New Yorker och Vanity Fair, och knöt kontakter bland studenterna på de kurser jag tog, men kände mig ändå aldrig hemma i USA. Jag hade svårt för den amerikanska mentaliteten. Den amerikanska ytligheten uppfattar jag som närmast cementerad i folksjälen – som en följd av århundraden av ständiga uppbrott, vilka gjort att folk utvecklat ett sinnelag som innebär att man knyter kontakter på ett så lättvindligt sätt att de lika enkelt går att bryta.

Mitt sinnestillstånd ville emellertid något helt annat, något mer.

Jag kommer ihåg hur jag satt i Central Park och drömde mig hem. I fantasin skisserade jag upp middagar i min mormors lägenhet i Lärkstan – men nu med mig som värd och nån ung vacker kvinna som gäst. Jag kommer ihåg hur jag i detalj målade upp varje steg i samvaron, varje moment i matlagningen och varje liten nyans i den förförelseakt som jag såg som en naturlig konsekvens av en så pass väl genomförd middag.

Givetvis fick detta mig bara att längta än mer starkt efter det liv jag lämnat. Men likt ett barn som inte kan låta bli att peta på en sårskorpa bara fortsatte jag att gräva ner mig i alltmer detaljerade fantasier om det liv som jag hoppades kunna återvända till.

2006-02-16T23:40:00.000Z

Online Schools

2006-02-16T12:08:00.000Z

Tänker på C, hur konstigt jag tyckte det var att hon var så helt ointresserad av svart musik. I och för sig är hon ju adopterad. Men ändå. Man borde väl söka sina rötter? Kan man tycka. Men hon gillade bara mycket sval jazz. Lounge-musik. De Phazz. Gotan Project. Cocktailmusik om ni frågar mig.

Sen tänker jag på det konstiga. I att rock-musik blev så populär. Elvis. Hur kommer det sig egentligen att vita medelklass-amerikaner kunde känna igen sig så mycket i de svartas musik. I bluesen. Formad i svarta ghetton i USA. Av människor med rötterna i den afrikanska traditionen. Med bakgrund i ett förtryck. Det är en verklig gåta för mig.

Finns det ett slags varma underströmmar i kulturen som liksom löpet där oberoende av klass, oberoende av ens kulturella identitet? Oberoende av ens kön? H gillar ju Delacroix fast hon är typiskt svensk överklasstjej. Och Outcast. Varför gillar hon inte Joanna Rytel? Eller Anna Hallberg? Definitivt inte Daniel Sjölin. Definitivt inte Aase Breg – varför? De speglar ju hennes värld? Eller?

Borde inte den amerikanska medelklassungdomen, och därefter den europeiska, ha fastnat för en annan typ av musik än de svartas? Hur kunde de förstå nåt som i grunden inte hade nåt med deras värld att göra? Det är ju ungefär som att säga till rinkebykidsen: Läs Stiernhielm! Kolla på Carl Larsson! Bry er inte om Jonas Hassan Khemiri!

Borde inte de vita medelklassungdomarna skapat en musik med tydliga rötter i deras egen värld? Musik ungefär som Lasse Berghagens?

Så skedde ju sen. Med Kraftwerk. Mer systematiska förstås än Lasse B. Mer intellektuellt, och konstnärligt medvetet. Men ändå: de hade ju den ambitionen – att hitta ett musikalisk korrelat till tillvaron i Düsseldorf. Snarare än till barerna i New Orleans.

Men det paradoxala då, ja det var ju att de svarta kom igen och liksom snodde tillbaka hela konceptet. Kraftwerks musik, formad med den tydligt uttalade ambitionen att skapa en musik som speglade en europeisk, och i synnerhet tysk, erfarenhet av efterkrigstiden- på behörigt avstånd från amerikanska Södern - den musiken blev sedermera grogrunden för hip hop. För de svartas Nya Musik.

Hiphopen växte fram ut breakdancen i Brooklyn till tonerna av Autobahn.

Att sedermera hiphopen kom att bli den vita medelklassens favoritmusik är på det sättet enklare att förstå än att blusen blev det.

2006-02-15T22:05:00.000Z

Aktivitet kontra passivitet

Lord Frederick Lightons ”Idyll”. Ännu en av dessa många bilder som cementerar fördomar i samhället: den virilt muskulöse mannen tycks ha fullständig kontroll på sin ”flöjt” alltmedan kvinnorna förbinds med letaragi, sexualitet, dröm och allnän passivitet.

2006-02-15T10:16:00.000Z

Idag en skön dag.

Tänkt på mina barndomsminnen från farmor. När vi hälsade på släkten i Algeriet. Ett år åkte vi dit i december. Stannade över julen. Jag kanske var 10 år. Kommer ihåg de kyliga morgnarna. Hur jag följde farfar och hans bror tillsammans med min pappa till kafeet.

Den enkla inredningen. Kaklet. Kan känna sån längtan efter det där. Ett slags minimalism. Inget något man förbinder med orientalism direkt. Bara enkla stolar. Hur de var så nyfikna på mitt liv i Stockholm. Jag försökte säga att det inte skilde sig så mycket från livet i Paris där farfar och farmor bodde.

Men min farbror hade svårt att förstå.

Ja jag älskade de där morgnarna. Den svaga doften av haschisch. Det söta minttéet. Känslan av renhet.

Jag tror den känslan blev vägledande sen. Helt motsatt mormors värld. Det överbelamrade. Hos mormor.

När jag hittade fram mot min minimalism var minnena från farmors by vägledande. Och ett viktigt korrektiv till den bild av min fars bakgrund som omedvetet fanns i min mormors värld med hennes närmast monströsa Delacroix-reproduktioner. Dessa bilder som sedermera skulle föra mig nästan somnambult i riktning mot den rue de Furstenberg där en period i min ungdom fick sin brutala avslutning.

Men mer om det i ett senare inlägg. Jag kan känna att jag stundtals föregriper för mycket. Säger mer än jag borde.

2006-02-14T18:20:00.000Z

Nytt recept

På salladsbädden 2

Utgå från receptet nedan med salladsbädd och rotfruktsmix.

Men i stället för kyckling så gör ni rullader av lövbiff enligt förjande:
Bred ut ca 1 tsk dijonsenap på lövbiffen, lägg en kvist färsk fransk dragon i mitten och rulla ihop. Rulla en skiva parmaskinka runt rulladen. Stek.

Lägg två stekta rullader på rotfruktsmixen på varje portion (som i sin tur ligger på salladsbädden, se bloggen nedan), spritsa sen över med Crema di Balsamico.

Smaklig måltid!

2006-02-14T13:13:00.000Z

!dZihan & Kamien- Refeaked – favorit just nu.

2006-02-14T13:12:00.000Z

Verkligen helt off idag. Skrev en snabb grej till en tidskrift. Skulle iväg på föreläsning men kände jag kunde läsa in det hemma. Började läsa kurslitteraturen men slutade. Boring. Otålig började jag sortera min cd-samling. Hittade en skiva med Koop. Elektronisk jazz. Gillar den där sångerskan. Tror hon är från Japan. Kanske adopterad. Snygg. Sjunger smakfullt. Ja allt är extremt smakfullt.

Lyssnade på skivan, medan jag satt och bläddrade i en inredningstidning inför ett jobb jag åtagit mig som konsult.

En text som skall ledsaga en inredningsbutik med konceptet ”minimalistisk orientalism”. Exotism inom ramen för less is more-estetiken. Det var A som rekommenderat dem till mig. Rätt smart tänkt från hans sida.

Jag gillar att inspireras av musik. Just nu nu jazz. Down Tempo. Ambient.

!dZihan & Kamien har varit givna favoriter senaste dagarna tillsammans med Hotel Costes-skivorna (när L var här). Tänker att den typen av musik kan utgöra en grund för konceptet som i och för sig känns litet out of date, vilket jag dock inte har hjärta att påpeka för kunderna.

Just nu är det !dZihan & Kamiens “Streets Of Istanbul” som dånar ur högtalarna här - versionen från Refreaked-skivan - Mum's East West Mix. Vill dansa. Men har ingen partner.

Trist. Vill gråta igen.

2006-02-13T23:16:00.000Z

Lite deppig efter att ha blivit utmålad som en sexist trots att jag skriver om parfymer och sallad och försöker leta mig fram till en hållning som inte styrs av vår kulturs negativa bilder av t ex just kvinnor.

Ett glädjeämne är dock Johannes Heldéns diktsamling ”En maskin av ljus” som recenseras idag i SvD på ett sätt som får det att klia i fingrarna på åtminstone mig.

Recensenten skriver: ”I Det underjordiska systemet berättas om hur poesin i en avlägsen framtid antagit helt nya former och hotar att infiltrera hela kosmos med sitt radikalt främmande språk. ”

På pricken min vision. Att den unga poesin idag verkligen ska nå ut med sin ”undersökande” attityd visavi världen.

Vidare i recensionen beskrivs nämligen hur Heldén ”utforskar språkets sumpmarker med arkeologens omsorg eller mikrobiologens vetenskapliga precision. Den språkliga materia som där hamnade under luppen”.

Man kan verkligen med recensenten hoppas att denna attityd skall ”infiltrera hela kosmos”. God natt!

2006-02-13T18:14:00.000Z

Grupparbete idag igen. Hamnade med K och E som jag pratat en del med innan. De känner varandra sedan tidigare. Tror de gick nån folkhögskola ihop.

De ville inte stanna kvar på universitetet så vi åkte in till stan och hamnade till slut, efter en del tjat från K, på Ritorno. Jag fick nästan en astmaattack enbart av att stiga över tröskeln. K och E skrattade åt mig när jag sa att jag betydligt hellre skulle fika på Seven-Eleven. Jag tror de trodde jag skämtade.

De är tack och lov intelligenta båda två. Och attraktiva, i synnerhet E. Dessutom klär hon sig i väldigt åtsittande tröjor. Vi började prata om poesi när vi var färdiga med uppgifterna. K gillar Bob Hansson och när jag frågade varför sa hon att han är klok och begriplig. Jag frågade henne om hon finner ett värde i just begriplighet. Om hon inte anser att det bör finnas ett visst motstånd i poesi. En viss obegriplighet? Som hos Åsa Maria Kraft. Eller luckor till läsaren - hål och mellanrum att fastna i. Som hos Ninni Holmqvist och Malte Persson. "Not until we are lost do we begin to understand ourselves" som Thoreau skrev. Vilket ju förutsätter att texten kan erbjuda något att gå vilse i. Jag sa att jag tycker att det har med integritet att göra också. K blev lite sur över något tror jag.

E, som jag hade sällskap med en bit på väg mot tunnelbanan, pratade om The Knife och sa att jag kanske skulle gilla dem. Jag blev tvungen att erkänna att jag faktiskt hört väldigt lite av dem. Någon låt på radion bara. Men som hon beskrev dem lät de verkligen intressanta. Inte minst hennes entusiasm gjorde mig nyfiken. Innan vi skildes åt erbjöd hon sig till och med att bränna deras nya skiva till mig, varpå jag lovade att göra en blandskiva till henne i utbyte. E är verkligen trevlig. Ska fundera på skivan till henne ikväll. Skulle känna mig glad om det inte vore för att jag tror att det är något fel på min espressomaskin.

2006-02-13T13:21:00.000Z

Henri Alexandre Gervex’ målning "Rolla". Ingen ur jämställdhetssynpunkt idealisk relation mellan man och kvinna direkt.

2006-02-13T13:20:00.000Z

Var så less igår kväll. Helt uttråkad. Läste lite Kraft. Sen ringde jag L. Hon från i fredags. Telefonsex. Sedan kom hon över. Hon hann knappt genom dörren så var vi igång. Efteråt somnade hon helt utpumpad. Jag låg och tänkte. Hade dåligt samvete för H. Känner mig hemsk, som håller på såhär.

Jag vaknade mitt i natten sen och låg vaken. Betraktade L:s kropp. Kände hur jag blev tänd av hennes sovande uppenbarelse – tänkte på henne ungefär som kvinnan på en av de Henri Gervex-målnigar jag har väldigt delade känslor inför. Liksom inför hela den där Proustska värld som Gervex iscensätter i sin aristokrati-baserade konst.. På morgonen berättade jag hur som helst det för L, berätade hur jag betraktat henne, och hon visade sig gilla hela grejen. Varefter vi älskade igen.

Jag kan se att jag inte har ett så nyttigt liv just nu. Känner sån inre tomhet. Hela jag är som ett glas av Ingegerd Råman fast utan innehåll.

2006-02-12T20:17:00.000Z

Adrians alternativ till Linda Skugges knäckiga paj. Ett mycket enkelt och snabblagat recept som lämpar sig även för romantiska middagar.

Hemligheten bakom det här receptet består i att hitta de rätta proportionerna mellan de olika salladssorter som idag finns att köpa på lösvikt (se foto).

Jag föreslår: 40 % Maché-sallad, 20 % Ruccola, 20 % färsk spenat, 10 % Mangold, 10 % Tatsoi

Dela en kycklingfilé per person i mindre portionsbitar. Marinera 30-60 minuter i teriyaki-sås (OBS det måste vara Blue Dragon), litet pressad vitlök samt en dutt sambal oelek.

Skär ett antal rotfrukter i små 5x5 mm kuber: palsternacka, morot, kålrot, rotselleri (tänk att åtgången är 1-2 dl rotfruktsmix per person).

Stek rotfrukten i 15-20 minuter. Salta och peppra. Låt dem stå på eftervärme.

Stek kycklingbitarna snabbt i olja.

Gör på varje tallrik en bädd med salladen i enlighet med ovanstående proportioner. På varje tallriks salladsbädd skall det läggas 3 halverade körsbärstomater samt krutonger (säljs tillsammans med lösvikssalladen, se foto)

Lägg därpå på de stekta rotfrukterna, 1-2 dl per tallrik i en specifik hög på salladsbäddens mitt. Lägg därpå de marinerade kycklingbitarna som stekts uspridda (litet lätt anarkistiskt!) över sallad och rotfrukter.

Spritsa på det hela med Crema de Balsamico från ”Zeta” så att det bildas 5-8 vackert utförda strängar på varje tallrik. Salta med flingsalt, 1/2 - 1 tsk per portion.

Smaklig måltid!

2006-02-12T18:42:00.000Z

Delacroix variant på den exotiska kvinnan, hon vars ”blick förvånar med sin öppenhet”.

Jag ser i DN att min upppfattning om hur modernismen gör rent hus med denna misshagliga orientalism också omfattas av den i mitt tycke mycket tjusiga kvinnan Ingela Lind som sammanfattar det hela på ett i mina ögon helt lysande sätt:

"Först ut var Henri Matisse, som ersatte orientalismen med orientalitet (...). Matisse (arbetade) inte huvudsakligen (...) med exotiska accessoarer, sådan figurativ rekvisita som tidigare västerländska målare hade hämtat från Turkiet, Marocko eller Egypten. Han trängde i stället in i det islamiska sättet att tänka i bild och valde rena färger, arabeskliknande teckning, inga skuggor, inget modellerande och en tvådimensionell rymd lik den på islamisk keramik. Detta enligt regeln som också gäller för Alhambra: ingenting tungt eller tillgjort. Ingenting som stoppar rörelsen, varken i tanken eller i linjen."

Delacroix är just tung och tillgjord. Matisse däremot skapar en "orientalitet" i Le Corbusiers anda. Stram i sin linjeföring. Ren och klar som vatten. Eller som ett glas av Ingegerd Råman, som för övrigt intervjuas i dagens DN:

"Medan jag intervjuar henne dricker vi vatten ur glas som hon själv har formgett. Det är helt vanliga dricksglas, runda och raka, ingen dekor, inga tillägg. Man kan tycka att ett så enkelt föremål för länge sedan skulle ha funnit sin perfekta form, sina ideala proportioner, att inget finns att tillägga. Men så är det inte."

"Cylinderformen är hennes Haydnpartitur, glaset är musiken vi hör."

"Det estetiska uttrycket kan man parfymera hur mycket som helst, men med funktionen går det inte att fuska."

Ibland får man den spöklika känslan av att det är man själv som skrivit det man läser.

2006-02-12T13:33:00.000Z

Längtar efter C, känner sån saknad. Sån tomhet inombords. Grät mig till sömns igår. A var här igår kväll också. Vi spelade tv-spel, drack vin. Han ville ha med mig ut. Jag orkade inte. Så han gick själv.

Tänker på hur C en gång när vi älskade ville att jag skulle kalla henne något jag inte kan nämna. Ord jag inte skulle kunna skriva här. Sådant som helt enkelt inte får nämnas.

Jag försökte förklara för henne. Försökte få henne att förstå att det inte bara är ord för mig. Att det är större än så. Att det där är något jag inte vill släppa in. Något jag vill hålla på avstånd.

Jag minns så tydligt anstrykningen av skam i hennes blick. Och den förbjudna reaktion den blicken skapade i min kropp. Just då.

Det uppstod en spricka då. En första ristning i vad som skulle bli ett spindelnät av krackeleringar.

"Det är för att jag älskar dig" ville jag säga till henne. "Det är för att jag vill skydda dig".

Men jag sa inget.

Hon somnade med ryggen mot mig den natten. På morgonen sa jag det. Ordet. Och hon sa det motsvarande ordet. Till mig. Vi älskade som besatta. Det var verkligen början till slutet.

2006-02-11T19:07:00.000Z

Gauguins version av ”kvinnor vilkas blick förvånar med sin öppenhet”, vilka bjuder ut sina ”välsmakande frukter” till den manlige konstnären och betraktaren.

Gauguin dog 55 år gammal i komplikationerna efter den syfilis som han ådrog sig som sjöman i sin ungdom. I sin bok Noa Noa beskriver han t ex sakligt hur maoriska kvinnor vill bli tagna med våld.

2006-02-11T19:06:00.000Z

Gauguins ”lyckliga stränder” på ”en lättjefull ö, där naturen skapar egendomliga träd och välsmakande frukter”, och där kvinnornas blickar ”förvånar med sin öppenhet”

2006-02-11T19:05:00.000Z

Jag tänker på C. Tänker på hur mina insikter fick allt att rasera. När jag förstod. Verkligen förstod. Hur den njutning jag erfor med henne var en del i ett större mönster. Jag adderade. Min Baudelaire-beundran adderades med min fascination för Gauguin.

Denna fascination för njutningen. Lättjan. Att den så ofta skulle förbindas med just det sydländska.

I ”Parfum Exotique” skriver Baudelaire:

När jag inandas doften från ditt varma bröst
ser jag lyckliga stränder utbreda sig,
vilka en oföränderlig sols eldar lyser upp;

en lättjefull ö, där naturen skapar
egendomliga träd och välsmakande frukter;
män vilkas kroppar är slanka och starka,
och kvinnor vilkas blick förvånar med sin öppenhet.

Förd av din doft mot hänförande trakter,
ser jag en hamn full av segel och master,
ännu helt utmattade av havets våg.

Är det inte exakt detta som Gauguin flyr in i? På en kurs i litteratur pratade läraren om att bilden av hamnen hos Baudelaire stod för döden. Det har jag svårt att köpa. Jag ser hamn-motrivet som väldigt osjälvständigt. Det framgår när man adderar. När man ser detta i relation till Gauguin eller till Delacroix. Samma män. Vita män. Exploatörer. I mina ögon mer exploatörer än konstnärer.

Jag känner mig helt tom. Som min minimalistiskt inredda våning. Allt jag längtar efter känns så besudlat. C:s doft av exotism och värme, hennes bröst så där syntetiskt hårda mot mitt bröst när vi älskade. Hur mycket av min kärlek till henne var egentligen bara formad av min föreställning om perfektion? Vilken i sin tur var formad av den bild som jag fått mig förmedlad genom den kultur där jag lever?

Ibland känns det som att all kunskap, all min insikt slagit upp ett stort hål inom mig.

2006-02-11T15:01:00.000Z

Min polare A som är kvar i reklambranschen drog med mig ut igår. Hamnade på Köket. Helt hysteriskt. Där träffade jag H, som jag inte träffat på flera månader, och som jag hade en relation med för 4-5 år sedan.

Konstigt jag känner mig verkligen som en tvillingsjäl med H fast vi är så olika. Kanske hade det att göra med att våra mödrar båda hade avlidit i ungefär samma veva. Vi kunde mötas i sorgen.

Vi har ju annars rätt olika smak i det mesta, och hon måste nog i ärlighetens namn karakteriseras som en rätt typisk Stureplansbrud i mångt och mycket. Fast hon har en konstnärlig längtan. Och ådra. Och bättre smak än de flesta tjejer av hennes typ. Hon gillar litteratur. Men inte Åsa Maria Kraft. Utan mer Bengt Ohlsson. Och hon gillar konst. Fast mer Delacroix och Gauguin än Joanna Rytel. Konstigt med tanke på att hon är kvinna.

Vi hade bra sex, fast nu är det ju rätt länge sen. Hon gillade att göra det på lite udda ställen som bord och i lite offentliga miljöer. Men nästan ännu mer gillade hon att man bara var ömsint mot henne. Länge. Hon bara gillade så mkt att man låg och smekte på samma ställe typ ryggen. I timmar.

Jag kan sakna den ömsintheten. Efter henne var jag ihop med C i drygt två år. Det var inte lika lugnt. Det var nån sorts total öppenhet, vilket ledde till en rätt extrem passion men också till att vi båda sårade varandra väldigt mycket. Relationen till C var överlag mycket komplicerad. Vi var mer lika varandra: båda från främmande kulturer. Hon adopterad. Mörk. Lång och smal och extremt feminin. Prövade verkligen ständigt min kärlek. I tid och otid. Ett borderline-beteende.

Jag kan ändå längta så mycket efter den öppenhet som fanns i förhållandet med C. Jag kan längta efter att vakna bredvid henne. Hennes varma kropp. Men till slut fungerade det bara inte. Jag ifrågasatte hela vår relation och inte minst de fantasier vi utvecklade, som ofta kretsade kring hennes exotism. Jag läste Baudelaire-dikter för henne, dem han skrev till sin mörka älskarinna, Jeanne Duval. ”Parfum Exotique” exempelvis. Samtidigt som jag kände hur hela den där grejen med mig som nån sorts Gauguin och hon som den oskyldigt naiva söderhavsprinsessan blev mig alltmer motbjudande. Problemet var att vi samtidigt hetsades upp så mycket av det, kanske delvis just som en följd av det förbjudna i hela situationen.

Men sedan fungerade det inte med att hon prövade min kärlek så till den grad att jag blev sårad. Hon kunde ägna timmar åt långa utredningar rörande sina älskares kön (jämförelser som inte alltid utföll till min nackdel förvisso, men som icke desto mindre kändes extremt olustiga) och bli helt upprörd över petitesser så som på vilken parkeringsruta min bil stod parkerad på när jag hämtade henne på jobbet. Till slut orkade jag helt enkelt inte längre. Och det kan jag ångra. Samtidigt som jag inte kan se att jag hade något egentligt val.

Återigen något som får mig känna mig så sprickfärdig av motstridiga känslor. Återigen denna upplevelse av porslin.

Men för att återvända till gårdagens eskapader så gick jag i hemlighet hem med L, en kompis till H (alltså hemligt för H, som trots att hon numera har sambo, skulle slå ihjäl mig – bokstavligt!!! - om hon fick reda på det). Så här i efterhand kan jag ångra det. Vi hade typ inget gemensamt men hon var väldigt fysiskt attraktiv. Rätt lik C. Fast inte mörk. Men jag nämnde inte ens Åsa Maria Kraft. Det kändes som att det inte hade lett någonstans att prata om vare sig henne eller Joanna Rytel.

Därför kändes det ändå så ensamt.

2006-02-10T09:06:00.000Z

Sir Lawrence Alma Tadema bild av rosenbadande kvinnor finns inte bara på omslaget till Åsa Maria Krafts fina diktsamling "Bevis". Den var tillika en given favorit för mig ända tills dess att jag som student av reklam och marknadsföring i New York bekantade mig med den minimalistiska estetiken.

När jag flera år senare läste en grundkurs i genusvetenskap insåg jag att många av de reklammänniskor som jag brutit med, ändå i mångt och mycket hade haft rätt. Eller kanske inte rätt men jag blev förvånad över i hur hög grad de ändå var vidsynta och emanciperade - allltmedan jag som ung gymnasist hade förts bakom ljuset i min överspänt känslosamma smak. Less is more-estetiken kan kanske anklagas för en del. Men den är inte vare sig sexistisk eller rasistisk.

2006-02-10T08:55:00.000Z

Porslinsman... men kanske i lika hög grad poesiman.

Så länge jag kan minnas har jag älskat poesi. Redan som barn lyssnade jag andäktigt till Lennart Hellsings härligt absurdistiska nonsenspoesi. I tonåren hade jag en rätt överspänd goth-period och hemföll då åt en närmast manisk dyrkan av den franske poeten Charles Baudelaires dikter. Saken blev inte bättre av att jag förenades med Baudelaire i min dyrkan av den överspände målaren Eugène Delacroix. Som ung gymnasist gick jag till och med så långt som att på en vinindränkt halloweenfest recitera Stefan George på tyska för några oförstående Cure-beundrarinnor.

Efter gymnasiet hamnade jag ju genom ett arv från min mor i New York, där jag pluggade reklam. Där befriades jag definitivt från det gothiska. Men någon poesi läste jag inte direkt.

Så när jag återvände till Sverige var jag inte så litet svältfödd på poesi, och började genom min vän J att utforska den nya svenska samtidslyriken.

Så mycket spännande jag missat!

Nu idag har jag huvudsakligen två favoriter bland de unga författarna. Min absoluta favorit är nog ändå Åsa Maria Kraft. Hennes bästa bok heter ”I ständig hög konversation mellan jungfrurs huvuden, det sker”. Men även Krafts senaste gillar jag. Den har en helt annorlunda titel: ”Bevis”. Spännande kontrast mellan den långa invecklade titeln och den korta, kärnfulla. Men det betyder inte att Kraft i sin nya bok är någon lättillgänglig poesi.

Vissa människor, inte minst reklamare, frågar mig hur jag kan gilla poesi som är så obegriplig. Men jag brukar svara med en motfråga: hur kan ni säga att ni gillar t ex en viss gata? Kan ni, handen på hjärtat, påstå att ni verkligen begriper den?

Krafts senaste diktsamling utforskar språket, inte minst som manipulativt instrument. Jag älskar en dikt som denna:

Delvetet
jagvetet
desomhelarallt
varandramardröms-
lekvetet
vetdelet

Det påminner lite om en annan av mina favoriter, Aase Berg. Samma lekfulla trixande med bokstäver och ord. Man anar inte så litet just Hellsing i bakgrunden, samtidigt som jag kan känna att det här finns en mycket större medvetenhet och insikt än hos den gamle barnboks-gurun.

Det konstigaste med Krafts ”Bevis” är ändå omslaget: en målning av Sir Lawrence Alma Tadema. Den är målad i nyklassicistisk stil och jag förmodar att detta skall förstås ironiskt. Som den typ av publikflörtande konst som Kraft utmanar å det grövsta.

Min andra favorit bland unga författare heter Malte Persson. Hans andra bok, ”Apolloprojektet” är liksom Krafts dikter väldigt svårfångad. Jag gillar verkligen slutet på ”Apolloprojektet”: ””Författaren... sugs in i bokens sista punkt.”

2006-02-09T13:27:00.000Z

Min mor, som var mycket intresserad av formgivning, lämnade efter sig en samling glas som jag och min syster delade mellan oss. Till min stora glädje tillföll ett flertal av Ingegerd Råmans magnifika verk mig. När jag var yngre ansåg jag att de var "tråkiga" och förtjustes istället över Alvar Aaltos lekfulla vas i vilken en bukett tulpaner alltid tycktes vara på väg att slå ut (Aalto-vasen tillföll sedermera min syster som på sitt anarkistiska manér brukar servera bulgursallad ur den).

I Ingegerd Råmans glas finns inget insmickrande. Ingen onödig dekor. Bara väsentlighet. Det är glas som inte försöker förställa sig eller behaga. Arkaiska och högdragna står de på min fönsterbräda. Fullständigt trygga i sig själva.

Glasen med frostade ränder får mig att tänka på Ninni Holmqvists novellsamling "Kostym". En bok som känns lika angelägen nu som när jag läste den första gången - omgiven av ett ogreppbart New York i vilket de precisa textraderna blev till livlinor jag klamrade mig fast vid. Det är mellan raderna allt det obeskrivbara sker. Allt det som är livet. Och det är mellan glasets frostade ränder ljuset bryts. Ändrar riktning. Får liv.

Det är en minimalism som på samma gång är trygg och utmanande. Så befriad från samtidens ständiga krav på bekräftelse att mina ord inte räcker till. En perfektion där allt jag vill säga blir till klumpiga fingeravtryck.

2006-02-09T11:40:00.000Z

Vissa frågar mig om varför jag surrar så mkt om Delacroix. Jag tror den här målningen i kombination med fotot från de aktuella ambassadoroligheterna kan kasta ljus över hur Delacroix bild av muslimer lever kvar idag i mediernas sätt att skildra muslimer.

2006-02-08T13:42:00.000Z

I min roll som bloggare känner jag mig föranledd att lotsa mina många läsare till andra bloggar. Och där vill jag främst föra fram två av mina absoluta favoriter, nämligen Sigge Eklund och Isobel Hadley-Kamptz, vilka skriver på ett i mina ögon väldigt tilltalande, personligt sätt. Bildat, kritiskt och välformulerat. Viktiga egenskaper i mina ögon. Likaså kan jag känna en affinitet till dem i deras… ja jag vill nästan - med risk för att uppfattas som patetisk - kalla det för… kärleksfulla attityd till tillvaron..

Jag kan ändå ibland tycka att de inte är tillräckligt personliga. Och det är förvisso inget jag klandrar dem för. Men jag vill ofta kunna krypa ännu mer in på skinnet på den jag läser. Jag kan längta efter det. Närheten.

I skydd av min anonymitet hoppas jag just kunna blottlägga ännu mer av egna känslor, av min privata situation. Jag är ju dessutom i den på en gång lyckliga och olyckliga situationen att jag för tillfället inte har något ”fast sällskap”, vilket tillåter mig att blotta mitt kärleksliv utan hänsynstaganden till någon närstående kärlekspartner. Vilket jag tror är väldigt viktigt för att en närhetsrelation till läsaren skall erfaras.

Jag ber er betänka ordet ”parfyms” etymologiska bakgrund: latinets per fumes - ”av rök”. Inget fysiskt som står i vägen

Jag kan ibland tycka att text är som parfym. Det är ständigt en fråga om vad man vill få mottagaren att erfara. Låt oss säga att du vill skapa en känsla av apelsin-doft. Vad ligger i den känslan – i ”apelsin-känslan”? Kanske skidturer på skare. Du skalar en apelsin vid en solig lad-vägg (vilket ord! – smaka igen på det: ”lad-vägg!”)? Eller du har stannat bilen vid en apelsinlund i Sydspanien? Vad man än väljer så handlar det om något vidare än bara en specifik frukt och doften av den frukten. Man vill förmedla en känsla: ett konglomerat av smak, taktila sensationer, texturer, friskhet, njutning, kanske till och med väderlek.

Smak, taktila sensationer, texturer – jag skulle påstå att den gemensamma nämnaren mellan dessa termer är ordet ”närhet”. Parfymören måste kombinera dofter på ett sätt som väcker känslor av apelsiner eller söderhavsstränder. Han eller hon kan inte slå sig till ro med att ge parfymen en doft av blott och bart apelsin, eller av tång. Då blir det platt. Då skapas ett avstånd. Distans. Närhetens motsats.

Jag tror att en personlig touch i en text är just en sådan förutsättning för närhet. Intimitet. Men inte intimitet på bekostnad av okritiskhet. Det känns som en väldigt svår balansgång. Lika svårt som för parfymören att undvika att vidarebefordra någon sorts fånigt naiv Delacroix-bild av en njutningslysten söderhavstillvaro. Därför ligger det i parfymörens intresse att även föra in en doft av modernitet, av samtidighet. Stad. Medvetenhet.

Jag kan tänka mig att doften citrus kan ha den effekten. En signal om medvetenhet och kritiskt sinnelag. Tokig tanke: att citron kan användas för att framkalla ”känslan apelsin”. ”Toppnot” kallas det med parfymörens vokabulär. I ärlighetens namn tror jag faktiskt inte att man behöver använda ens ett uns av "doften apelsin" för att skapa den doft som ger "känslan apelsin".

Själv är jag i och för sig svag för parfymer med tydligare basnoter, och i synnerhet då ädelträ och animaliska dofter. Jag tror att det kommer att framgå av mitt sätt att blogga.

För att testa läsekretsen: är ni med på en bloggutmaning? Vilken är er favorit-toppnot?

2006-02-07T23:33:00.000Z

Lättja, sinnlighet och njutning

Delacroix' målning av kvinnor från min fars hemland Algeriet är bara alltför typisk för västvärldens bild av Orienten.

2006-02-07T23:12:00.000Z

Doften av... ett ljus.

Finns det nånting sensiblare än dofter? Aromer. Tyvärr tycker jag att doftljusmarknaden (vilket ord!) håller på att urholkas pga alla syntetiska doftljus från Lagerhaus o dyl.

Mitt hittills bästa doftljus köpte jag hos Pierre Frey i Paris. Det kostade 25 Euro vilket kanske kan tyckas dyrt om man jämför med Ikeas doftljus. Jag skulle vilja säga att det ändå är välinvesterade pengar.

Och det inte bara för att ljuset räcker länge samt att man inte behöver elda det länge förrän hela våningen fylls av en angenäm vaniljarom. Nej, man måste också väga in själva besöket på det exklusiva möbelaffären Pierre Frey i hjärtat av St Germain. På Rue de Furstenberg. Denna idylliska oas mitt i en larmande metropol.

Jag hängde där redan i tonåren när jag vistades hos grand père, som länge bodde i en liten orenoverad trea uppe i Belleville. Det var på den tiden då jag var helt såld på den romantiske målaren Eugène Dealcroix (1798-1863) och fascinerad strövade omkring i hans fotspår i den till museum förvandlade ateljén på Rue de Furstenberg.

Jag flydde in i Delacroix teckningar och målningar av araber och tigrar. Jag minns hur jag som andäktig 16-åring stod på Louvren och beundrade hans Dante-målning, alltmedan grand père förgäves försökte få mig att förstå varför författaren Vergilius stod där i båten tillsammans med Dante (som krångligt nog även var författare till den berättelse som Delacroix illustrerat).

Sedan har jag ju insett mer och mer att det i allt detta finns problem. Jag kan kanske än idag beundra bilder av denna typ. Men inte alls lika naivt okritiskt som den gången. Konst måste vara nåt annat. Konst måste vara något mer än ett doftljus. Konst måste också sprida ljus. Konsten måste få dig att tänka. Kritiskt.

Min favoritkonstnär idag heter Joanna Rytel. Jag har svårt att riktigt verbalisera vad som gör henne så bra, men i mångt och mycket handlar det om att hon helt enkelt slår undan ens givna referensramar. Man kan säga att det är en konst som är diametralt motsatt Delacroix. Medan han är omedvetet fördomsfull är hon så extremt medveten och strävar efter att krossa fördomar. För mig är valet rätt självklart.

2006-02-07T21:39:00.000Z

Så var man. .. bloggare.
Jag försöker vänja mig vid tanken. Smakar på ordet. Funderar på innehållsdeklaration. Vad vill jag egentligen? Svår fråga. Kanske undersöka. Mig själv och andra. Jag märker att jag drar mig för att låsa fast en programförklaring. Det enda som jag vet med säkerhet är nog att jag inte kommer att ägna mig åt kritik av Dagens Nyheter på det trist slentrianmässiga sätt som förekommer på så många andra bloggar. I övrigt kan precis vad som helst hända!
Välkomna!

2006-02-07T12:35:00.000Z

As close as you can get.

2006-02-07T10:28:00.000Z

Kanske skulle jag kalla min blogg för Porslinmannen? Porslin är nämligen viktigt för mig. Jag förbinder det med minnen. Starka minnen från min mormor i Lärkstan. Jag kommer ihåg tidiga morgnar i hennes stora lantliga kök. Jag och min äldre syster sitter tysta. Sportlov. Mamma och pappa på jobbet. Mormor pysslar i något hörn av lägenheten och vi dricker vår choklad och tittar ut mot den grå himlen, trädens kala grenar, bruset från Valhallavägens riktningslösa bilar. Hela världen tycks på väg nånstans. Utom vi. Utom vi i det där köket. . Min blick försvinner iväg i det blå mönstret på assietten. Det finns ett visst mått av sinnlighet i mina läppars kontakt mot koppen. En sinnlighet som aldrig kommer tillbaka. Jag vill kalla det närvaro.

Och varje gång jag ser den där sortens mönster återvänder jag i min fantasi till mormors kök. Porslinet ärvdes sedan av min moster. Jag vet inte ens om jag vill ha tillbaka just den servisen. Det är mer återknytandet av känslan jag eftersträvar: den där känslan av grå tomhet, att finna sig till rätta i sysslolösheten. Stillheten. Lugnet som jag erfar i en värld som rör sig.

Sen inser jag ju det problematiska. I allt det där. Nostalgin. Orientalismen. Jag kan se hur mina minnen av mormor avspeglar sig mot en fond av stora Delacroix-kopior i guldramar på hennes väggar i vardagsrummet och hennes porslin som ostindiafararna kom hem till Sverige med på 1700-talet, och som hon sedan förvärvat på något för mig fördolt sätt. På vilket sätt har det där porslinet egentligen påverkat vår bild av Den andre? Den främmande? Jag ser ett problem här.

Och jag tänker på min pappa, som kom till Paris från Algeriet. Farmor i byn. På vilket sätt formades min pappa av fördomarna mot muslimer? I Paris. I Stockholm. Jag vet att han då, på 70-talet hängde mycket på Moderna. Många pratade om Albert Camus ”Främlingen”. En kultbok. Enligt DN. Men mycket problematisk. Enligt mig. Jag vet att han läste den. Men vad tänkte han egentligen? Låtsades han gilla den? Jag har aldrig vågat fråga.

På vilket sätt har det gått i arv till mig? Ibland känner jag mig så skör som porslin. Hela jag kan gå sönder under alla motsättningarna.

Inte för att det är jag som avbildas på teckningartna i Jyllands-Posten. Jag känner egentligen inte att de teckningarna talar till mig, och jag blir inte ens provocerad av dem. Men på något sätt känner jag att all den här diskussionen runt teckningarna berör mig i djupet. Att jag hotar att gå i kras. Som porslin.

Kanske är det därför jag startar denna blogg.