Adrian B Love

2006-04-28T19:47:00.000+01:00

Alejandro Leiva Wengers bidrag i diskussionen i DN av den s k blattesvenskan är bara sååå braaaaaa!!!! Äntligen nån som klarar av lite intellektuell analys. Dessvärre kan inte sägas detsamma om Åsa Mattssons inlägg idag. Men Leiva Wenger är en ren njutning att läsa när han först klär av Ebba och sen Gringo-gänget. Iofs framför ju bägge parter helt pantade argument men det krävs ändå mod att gå emot strömmen - eller strömmarna i detta fallet. Leiva Wenger ska bli min favoritförfattare nu när jag tappat tron på språkmaterialisterna. Efter Heidenstam då!

2006-04-27T23:10:00.000+01:00

Jag fortsätter att fundera över det där med ”finkultur”. Begreppet är inte så jättedumt egentligen. För det indikerar verkligen en viss typ av kultur: kultur som kan konsumeras utan ansträngning - enbart i syfte att ”hänga med” och som därtill har en konservativ inverkan: finkulturen VERKAR liksom vara djupsinnig men den är tandlös och utmanar aldrig några föreställningar.

Jag skulle vilja påstå att dagens finkultur är KRÖNIKÖRERNA på i synnerhet kvällstidningarna. Att bry sig om detta kvasi-fenomen är i mina ögon helt ok, men det som gör det till finkultur är när man försöker att få krönikörer att framstå som SMARTA, eller INTELLEKTUELLT UTMANANDE. När en serie kvällstidningskrönikörer utgör själva navet i ens intellektuella och kulturella referenssystem, och när man SAMTIDIGT uppfattar sig som just intellektuell och kulturintresserad, ja då är man, skulle jag vilja påstå ILLA UTE. Då är man finkulturell, och har egentligen förlorat greppet om väsentligheterna här i världen.

Kvällstidningskrönikörer kan som sagt vara helt ok, men själva grejen med dem är att de finns till just för att de INTE ska säga nåt ORIGINELLT utan tvärtom formulera något som läsaren själv tänkt ut men inte brytt sig om att formulera. Att liksom påstå att Ulf Nilson är sämre än Carlos Rojas är att helt ha missat poängen. De är nämligen precis likadana! De uttrycker kanske politiskt motsatta åsikter men det är åsikter som är precis lika schablonmässiga och förutsägbart ytliga - bara att de kommer från olika politiskt håll. I bägge fallen handlar det om att ”fånga upp” åsikter i folkdjupet. Att formulera något slagkraftigt, något som mer är KÄNT än tänkt. Den krönikör som har som ambition att tänka självständigt, att föra fördjupade resonemang och formulera egensinniga ståndpunkter lär nog göra bäst i att söka sig nån helt annanstans än till svenska kvällstidningar.

Jag sökte mig bort från reklambranschen till kulturlivet för att jag fann det förra ytligt men börjar nu mer och mer se att samma mekanismer finns i kulturlivet som i reklambranschen.

2006-04-24T22:27:00.000+01:00

Det var så intressant att läsa på Isobels blogg om Gustav Gelin som tydligen ska vara ”ruskigt smart”, så jag var bara helt tvungen att kolla upp den där killen som jag bara känner igen som DJ på lite stockholmsklubbar. Visste inte ens om att han skrev nåt, men nu ser jag ju att han har en blogg. Vari det ”uppenbart ruskigt smarta” består har jag efter att ha läst lite bidrag på bloggen dock litet svårt att se. Killen verkar rätt sympatisk men förefaller inte riktigt ha alla bussar i garaget, kanske som en följd av sitt festande, who knows.

Han verkar t ex ha fattat noll om det där med ful arkitektur som jag själv kommenterat på min blogg. Jag syftar på SvD:s omröstning om Sthlms fulaste byggnad. Detta menar Gustav kan relateras till en motsättning mellan folket och ”eliten” – den senare anser han uppenbarligen sig själv tillhöra.

Den ”uppenbart ruskigt smarte” Gelin skriver så här:

”Inom populärmusiken till exempel är det ju folkets gunstligar Lasse Stefanz, Idol-Sebastian och The Poodles som säljer som smör i Sahara, medan de upplysta experternas favoriter Bear Quartet, El Perro del Mar och Midaircondo knappast säljer till mer folk än det kommer på en vanlig Häcken-match.Eller kolla på genrer som teater, film och litteratur så blir det ännu tydligare. Säljer till folket: Stefan & Krister, Jönssonligan, Liza Marklund. Hyllas av eliten: Lars Norén, Stefan Jarl, Tomas Tranströmmer.”

Liksom vilken rappakalja! Och detta av minst fem skäl.

För det första: hur mkt säljer egentligen dansbandsmusik som ”Lasse Stefanz” i jämförelse med de ”upplysta experternas favoriter” Kent? Och vem har påstått att ”Tranströmmer” - med vilket man får anta att den ruskigt smarte Gelin åsyftar poeten Tranströmer – skulle sälja speciellt dåligt? Och går speciellt få människor och ser Lars Noréns pjäser? Författare och musiker som kritikerna uppskattar idag – t ex Mozart, Balzac och Shakespeare – har under alla år varit så inkomstbringande att Liza Marklund nog kan vara glad om hon någonsin kommer nå upp till en procent av de intäkterna.

För det andra – och här förstår jag om inte alla kan följa mitt resonemang – så är dessutom verkligen inte de upplysta experterna alltid så vidare insiktsfulla om vari kvaliteter består. Tag just Balzac, Mozart och Shakespeare så har de tidvis ogillats av massa upplysta kritiker vilka i stället fört fram musik och litteratur som efter en tid visat sig vara hopplöst passé – alltmedan ”folkligare” konstnärer stått sig betydligt bättre.

För det tredje: det speciella med arkitekter är ändå att deras uppdrag FAKTISKT består i att skapa miljöer där folk trivs. Däri skiljer sig arkitektyrket från andra konstnärliga verksamheter. Författare och musiker har inget sånt mandat. Men själva poängen med arkitekter är att de faktiskt har ett – underförstått - uppdrag från dem som skall bo i eller bredvid de hus som de bygger.

Att bygga en massa byggnader som arkitekthögskolan kan snarast jämföras med att en musikkritiker får för sig att alla människor ska tvingas lyssna på Lasse Stefanz dagarna i ända – trots att givetvis 99 procent av ”folket” förstås skulle protestera mot detta. Eller som om ”de upplysta kritikerna” i mitten av 70-talet skulle ha tvingat alla människor att lyssna på Frank Zappa och sedan vidhållit den uppfattningen.

Poängen är dessutom att arkitekter själva oftast bor i äldre byggnader från typ sekelskiftet och sedan hyllar miljonprogramsarkitektur som de själva aldrig skulle drömma om att bosätta sig i. Se på Gert Vingård – han är ett talande exempel: har en sekelslutsvåning på Avenyn i Gbg samt ett 1700-talstorp.

För det fjärde: för den oinsatte bör kanske meddelas att arkitekthögskolan är felbyggd i det avseendet att ursprungsidén var att hela fasaden skulle täckas med murgröna men cementen blandades ”fel” så att den kom att innehålla en substans som gjorde att all murgröna dog!! Fasaden har alltså aldrig varit tänkt att se ut som den nu gör, vilket gör ”folkets” smak ännu mer förståelig.

För det femte: smaka på följande mening där den ”uppenbart ruskigt smarta” Gelin själv vill framstå som en del i arkitekternas elitgrupp i motsättning till det så kallade ”Folket”: ”På fjärde plats kom för övrigt Atlasmuren under Sankt Eriksbron med 10 procent av rösterna och en motivering som löd ’ger en slumkänsla, och är absolut ingen plats man vill vandra på efter mörkrets inbrott’. Själv har jag svårt att komma på en tuffare plats i hela Sverige. En av få platser (…) i hela stan som (…) utstrålar (…) urban utslagning.”

Jag har personligen förståelse för att människor med ett visst mått av mognad, insikt och empati kanske ogillar denna plats just av det skäl som Gelin anför till varför HAN GILLAR den, nämligen pga av att det är en plats som utstrålar ”social utslagning”. Men eftersom uppenbarligen Gelin själv tydligen vill framhålla sig själv som ”tuff”, kan man bara spekulera i varför han inte valt att bosätta sig i Tingsryd eller Timrå: det är ju fina ställen att bo i för den som uppskattar platser med en aura av social utslagning över sig.

2006-04-23T00:24:00.000+01:00

Per Gessles och andra språkmaterialisers kulturikon.

2006-04-23T00:21:00.000+01:00

Reklamares konstsmak: Popkonst av Andy Warhol och allt som skapats därefter - i den traditionen.

Den unga kulturvänsterns konstsmak: Popkonst av Andy Warhol och konst som är skapad i traditionen efter Warhol / Duchamp.

Per Gessles konstsmak: Popkonst av Andy Warhol och allt som skapats därefter - i den traditionen.

IT-folkets konstsmak: Popkonst av Andy Warhol och allt som skapats därefter - i den traditionen.

2006-04-22T21:12:00.000+01:00

Det är nåt obehagligt som händer med folk som jobbar på radio. Man ser det extra tydligt när de är med i tv. Det är nåt i deras tal. Nåt som får en att misstänka att de är någon sorts replikanter.

Se på Lotta Bromé. Har hon nånsin varit verklig? Frånsett det faktum att hela hon tycks stylad på 80-talet, är det just hennes totalt mekaniska sätt att prata som får en att verkligen misstänka att hon faktiskt är helt och hållet konstgjord.

Vi har tidigare sett det hos Ulf Elving, men den allra senaste exponenten för detta fenomen torde vara Gry Forsell. Det går inte att se en minut av det hopplösa Rampfeber utan att misstänka att människan är helt gjord i plast - med förprogrammerade repliker.

Detta gör henne onekligen till en perfekt exponent för TV 4 över huvud taget, som ju är den kanal som mest plågsamt slagit mynt av att föra in fenomenet ”finkultur” i 2000-talet. Allt på TV 4 andas verkligen en vilja att vara till lags, att vara ”smakfull” – konversationerna är belevade men ständigt utan något som helst djup och utan något som helst genuint engagemang. Inredningarna är räddhågset sneglande mot livsstilsmagasinen men alltid steget efter. Det är kultur av replikanter – för replikanter.

2006-04-20T22:51:00.000+01:00

Jag fortsätter med att fundera över detta med att en viss typ av ytlighet uppfattas som finare än annan ytlighet. ”Min ytlighet är mycket mer sofistikerad än din ytlighet”.

Och det slår mig att det är detta som gör att jag aldrig förstått mig på vad det är som är så roligt med den överallt så sönderkramade Tage Danielsson. Hans humor byggde till 90 procent vågar jag påstå på ett förakt för människor som inte är bildade, människor som är ”ytliga” på fel sätt. Samtidigt som hans popularitet byggde på att han var så pass ytlig att han tilltalade alla sorters människor. Även sådana som inte är speciellt bildade. Även sådana som är ”ytliga” på fel sätt.

Eller ta Herngren & Holm. Teveserien Smash är kanske det värsta i denna kategori även om jag tror att det mesta de gjort bygger på ett lika tydligt uttryckt översittereri och förakt för just den typ av människor som försörjer dem. Men Smash, liksom hallå!!!! Ytlig gymnasial humor som bygger på att man ska skratta åt hur obildade tennisspelare är, regisserade av två personer som aldrig skulle orka läsa något djupsinnigare än Expressen-krönikor.

Eller Filip & Fredriks intervjuer med blåsta dokusåpestjärnor. Oj vad kul det är att begabba nån som inte besitter samma ytliga, halvsmälta gymnasie-bildning som man själv har.

Summa summarum: Tycker man illa om ytlighet så fine with me. Men syssla då med något som inte är ytligt. Ägna er åt att fördjupa er i klassisk grekiska. Eller lär er allt om ryskt ikonmåleri.

2006-04-19T18:46:00.000+01:00

En medlem ur the residents rycker ut till tidskriften residences försvar mot Isobel Hadley-Kamptz och Goesta.

2006-04-19T18:19:00.000+01:00

Min lista med blogglänkar börjar kännas som en motsvarighet till Agatha Christies Tio små negerpojkar. Snart har jag ju inga länkar kvar. Tur att lovely Nina finns i alla fall, men nu har jag tagit bort Isobel sedan hon dissade Residence. Inte för att jag tycker att Residence är världens bästa tidskrift, utan mer för att jag ogillar hela grejen med att beklaga sig över en viss typ av "ytlighet". Det är nog nåt av det värsta jag vet. I synnerhet i kombination med att man själv koketterar med att man inte är nån intellektuell torrboll utan minsann förmår uppskatta ytlighet. Men det är tydligen skillnad på ytlighet och ytlighet. Och tydligen skillnad på tidning och tidning. Ty om man nu är så stolt över att skriva i en tidning som Expressen ter det sig onekligen lite grann som att kasta sten i glashus att klaga på Residence.

2006-04-17T17:43:00.000+01:00

Rätt skönt att påsken är över. Var ju på familjemiddag hos E, och det gick bra. De var så trevliga hennes föräldrar och maten var god. Deras inredning kanske är lite för mkt Svenskt Tenn för min smak, men jag överlevde verkligen och sen på kvällen satt jag och drack cognac med hennes pappa och storebror.

Igår var vi på P:s lantställe. Full fart med hans nya fru och massa barn. Jag kan inte säga att jag har helt lät att relatera til den där världen, men man kan känna ett visst mått av längtan efter den där tryggheten i tillvaron. Imorgon blir det jobb. Har lovat rycka in på gamla byrån för ett konsultuppdrag igen. De har det helt fullt med jobb nu, men det ska bli spännande, fast trist att upspatsen blir lidande bara.

2006-04-14T19:39:00.000+01:00

Vilken soft dag i Sthlm idag. På ett sätt gillar jag det verkligen. Var och fikade med J och kollade in hans nya lgh. Helt vidunderlig. Vid Odenplan. Så vi drack kaffe bland ouppackade flyttkartonger. Sen skulle vi åka och hämta en del kvarglömda grejer hos hans ex, men hon var inte hemma som hon påstått, så i stället åkte vi ut mot Värmdö i hans bil. Underbart köra bil så här vi dpåsk när det är helt tomt överallt. Till slut hamnade vi i Stavsnäs. Tänkte på Taubes Sjösala som brann ner där i närheten, och så tog vi en glass på kajen och kollade ut mot fjärden innan det bar hem igen i hans jeep. Sen skildes vi och jag drog hem och lagade sallad till E som bara helt kort kom förbi på lite middag med ett glas vin. Imorgon ska jag hem till hennes föräldrar och bli presenterad. Spännande!

2006-04-13T18:20:00.000+01:00

Ett enkelt sätt att lyxa till en middagsmåltid:

Använd som bas:

1. färsk spenat och körsbärstomater ovanpå vilket man spritsar ut crema di balsamico, antingen original eller ännu hellre med hallonsmak. Skiva gärna lite parmesan över.

2. Mos gjort på antingen sweet potatoes eller jordärtskockor - görs precis som potatismos.

Till detta kan man med fördel servera laxkotlett stekt i grillpanna eller annan grillad fisk eller nån grillad köttbit.

Strö över flingsalt över alltihop. Och servera sedan med ett glas vin!

2006-04-12T20:45:00.000+01:00

Kul i SvD med en omröstning om Stockholms fulaste byggnad. Arkitekthögskolan vann. Och de frågade en ung, nyutexaminerad arkitekt vad han ansåg och han menade själv att 1400-talshus i Gamla stan var fulast. Och när han skulle förtydliga så sa han att den värsta arkitekturen är sådan som man inte läger märke till. Att gå omkring bland såna hus skulle vara som att gå omkring i ett syrabad. Jag håller på och benar ut konsekvenserna av det där yttrandet. Menar han att det vore bra att gå omkring bland helt anskrämliga hus bara för att man då inte är liknöjd? Och hur vet han att inte folk som går förbi 1400-talshus njuter? I mitt bostadsområde i 20-talsklassicism njuter jag varje dag av hur fina byggnaderna är.

2006-04-12T19:48:00.000+01:00

Jo alltså min beundran för ny svensk poesi fick sig en rejäl törn när jag läste Hanna Hallgrens recension i AB av Johan Jönssons senaste diktsamling. Recensionen började med att ställa den retoriska fråga som vi alla går omkring och funderar på: ” Har du någon gång kissat ner dig? Spytt på dig själv? Fått avföring på händerna, kanske också på kinden? Eller i ögat, så att det svider.” Själv undrar jag varför inte skribenten fortsatt på sin lista: på knäet? På pannan?

Nåväl, nu kunde man kanske acceptera detta som ett försök att väcka lite uppmärksamhet, och det riktigt konstiga kommer litet längre fram i recensionen, när Hanna skall motivera varför Johans bok är så bra: ”Också Collobert Orbital kan läsas på detta sätt. Människan som kreatur (kött) och den omöjliga drömmen om ett rent maskinvara - för att orka existera i vår endimensionella tid. Där sekunderna tickar sidleds.”

Alltså kan någon människa förklara det där med drömmen om ”ett rent maskinvara”. Är det en vanlig dröm? Vem drömmer den och när dröms den? Jag har i alla fall aldrig drömt om ”ett rent maskinvara”.

Recensenten tycks kanske sedan i slutet ändå i alla fall vilja framstå som rätt normal i all sitt – i mina ögon - ”konstiga” drömmande om ”ett rent maskinvara”: ”Själv gillar jag att shoppa, titta på såpor och lyssna på schlagers för att unna mig att ha det lite trevligt. Men jag är i alla fall inte så naiv att jag skaffar barn och sedan klagar över världsordningen.”

2006-04-12T19:23:00.000+01:00

Nu är jag tillbaka. I form av en påskkyckling.

Har haft datortrassel, men nu hoppas jag att det ska fungera. Sedan har jag förkovrat mig i Verner von Heidenstams tidiga författarskap. Har brutit med språkmaterialisterna efter att jag läste Hanna Hallgrens recension i Aftonbladet av Johan Jönssons bok. Så visst har det hänt en del. Det känns lite som att jag är tillbaka på ruta ett. Som man brukar säga. Litet märkligt hur man kan förändras. Ja ibland känner jag mig som ett rö för vinden, men å andra sidan är det tråkigt med människor som bestämmer sig för vissa saker vid en ålder av 19 och sedan aldrig ruckar på sig. Jag lever i ett - kan man kanske säga - dynamiskt förhållande till min samtid.

2006-03-29T11:20:00.000+01:00

Någon kanske tycker att jag blivit lite mer polemisk i min blogg, och om ni gillar det så kan jag säga att det helt och hållet är E:s förtjänst. Vi kommer verkligen bättre och bättre överens, men när man kommer närmre varandra uppstår också friktioner. Sprickbildningar.

Exempelvis gillar hon inte att jag är så "extremt politiskt korrekt" som hon uttrycker det, och hon gillar inte att jag är så följsam mot alla nya idéer i kultur- och medie-världen.

Och eftersom jag är följsam så anammar jag ju hennes kritik.

Fast jag försöker förklara, och hon förstår nog egentligen. Att allt ställdes så mkt på sin spets där i Paris. Under resan. Jag höll ju på att gå under. Eller trodde mig göra det. Och det är ju lika illa det. Ur mitt perspektiv.

Nu menar hon att jag inte bör se saker så kategoriskt. Att det kanske inte var det sätt på vilket jag älskade konst och litteratur som drev fram händelserna. Och jag kan så här, långt i efterhand med litet perspektiv på saken, ge henne rätt. Delvis. Jag kanske drog alltför drastiska slutsatser av det som hände.

Hon har nu gömt undan alla Kraft-samlingar. Lagt fram Verner von Heidenstams Endymion i stället på mitt nattduksbord. Hon är verkligen så rolig. En spännande kvinna.

2006-03-29T09:56:00.000+01:00

Många av mina reklamarkompisar är väldigt upprörda över Viggo Cavling, inte minst hans ledare förra veckan om att man bör rösta på sossarna för att moderaterna är kritiska till de omfattande reklamkampanjerna för en massa statliga bolag som Svt, systembolaget etc.

Och jag håller med om att logiken framstår som en smula haltande i ett stycke som detta: "Anna Serner och Anders Ericson borde gemensamt uppvakta moderatledaren och förklara att hans reklamfientliga politik kommer att kasta grus i svensk ekonomis viktigaste smörjmedel och göra många kreatörer i branschen arbetslösa."

Med den logiken borde väl rimligtvis staten pumpa in jättelika summor i precis alla branscher som går lite svajigt, bara i syfte att få nöjet att se personalen åka omkring i statsjeepar för en halv miljon. Och varför en "ekonomis viktigaste smörjmedel" skall behöva statsunderstöd är också en smula oklart, om man nu inte återigen ser det som att staten helt enkelt bör pytsa ut pengar till konsumentvilliga männisikor så att de köper Volvo-jeepar för en halv miljon, vilket ger arbeten på Volvofabriker etcetera.

Nu tror jag att man underskattar den gode Viggo lite i detta fallet, för VAD han skriver är kanske inte riktigt lika viktigt som ATT han skriver just det som han skriver. Vad han åstundar är naturligtvis en position i socialdemokratin. För en lättsinnig person utan substans som Viggo är det givetvis lockande med den trygghet som det har visat sig finnas inom den socialdemokratiska maktapparaten.

Frågan är om dock om argument som de som Vigo uppvisar ovan ens går hem hos den mest enögde socialdemokrat.

2006-03-26T19:41:00.000+01:00

Alltså jag undrar om Ingegerd Råman verkligen känner sig helt komfortabel på Orrefors sedan de värvat Efva Attling att göra en glaskollektion. Ett glas som detta i lyxeditionen med en diamantring runt foten kostar 25 000 kr.

Vilken kundkrets har man egentligen tänkt sig för sånt här? Hydman-Vallien framstår ju som smakfullheten själv i jämförelse. Tacky ryska boutique-biträden på Stureplan i all ära men jag ser inte riktigt att Orrefors har nån framtid på denna front. Den stilfulla balansgången gentemot det smaklöst kitchiga har ju Versace sedan länge visat sig klara med den äran. Efva Attlings glas balanserar på samma gräns men utan finess. Eller ska man kanske säga att de balanserar på gränsen med just ett försök till finess, vilket gör att de med automatik hamnar på fel sida om gränsen.

Jag tycker att Ingegerd i protest borde gå tillbaks till Skrufs glasbruk. Omedelbums!

2006-03-25T22:09:00.000Z

Har varit med E hela veckan… trivs verkligen bra med henne, och hon kommer från sån okonventionell familj, vilket jag gillar. Ibland känns det som att hennes skara av halvsyskon är - eller snarare är på väg att bli – oändlig. E:s och hennes äldre halvssyskons far träffade sin första fru när han var i 20-årsåldern. De var ihop i 20 år, fick tre barn, E:s äldre halvsyskon. När han var 40 så gifte han om sig med E:s mor som var 25. De fick två barn, och var gifta i 10 år. När E.s mamma var 36 gifte hon om sig med en ny man som då var 30. De fick två barn, E:s yngre halvsyskon. När den nye mannen var 40 så gifte han om sig med en kvinna som var 25. De fick två barn de också, E.s yngre halvsyskons halvsyskon. Nu har de skilt sig, och E upplever att detta, som sagt, kommer att fortsätta i all oändlighet, dvs att den senaste frun som nu är 33 kommer att gifta om sig med en man som är ca 30, och han kommer sen att skilja sig när han är 40 och bli ihop med en 23-åring och så vidare… verkligen extremt fascinerande…

2006-03-20T08:20:00.000Z

Trots min identitet som s k blatte och andra-generationens-invandrare har jag lite svårt att känna igen mig i gringo-snacket.

Carlos Rojas skriver i en krönika i AB flera saker som jag finner anledning att kommentera:

"I fredags lyckades franska förortsgossarna i Saïan Supa Crew langa en av dom lätt grymmaste konserterna jag varit på. Det var fett bra stämning och allt kändes hur bra som helst.
Men en sak pirrade lite märkligt i kroppen, nämligen att det var en hel del folk där som man kunde tro hade gått vilse på väg till sin poesiafton. Ni vet såna där kulturdamer och -nissar som lirar sin bohemstil och tycker att universums djup är oändligt ljuvligt. Jag undrade lite vad dom gjorde där helt enkelt."

En enligt min åsikt mycket märklig åsikt. Vad är det här som gör Rojas så förvånad? Vilka hade han förväntat sig finna i publiken? De enda som jag känner som gillar Saian Supa Crew är kultursöder- och kulturkungsholmenbohemer. Alltså ungefär den typ av människor som Carlos själv tillhör plus massa kultur-30-plusare som bor i innerstan.

Nästa märkliga åsikt kommer snart därefter:

"Min största ambition med allt jag håller på med är att höja statusen på Miljonsverige. Jag vill att folk om fem år ska ha fattat att man har varit så jävla puckad som dissat miljonprogrammen, förstå hur otroligt vackert allt är här och döda för att byta sin lägenhet på Söder mot en lägenhet i Vårby gård."

Här undrar jag några olika saker:

1. Var bor Carlos själv? Enligt uppgift bor han på Kungsholmen (alltmedan gringos chefredaktör bor på Nybrogatan). Nu undrar jag av egen nyfikenhet hur svårt det numera är att få hyreskontrakt i Vårby Gård? Jag lider lite med Rojas som dväljs på Kungsholmen i väntan på att få bosätta sig i miljonprogramshus i förorten.

2. Miljonprogrammet är dessutom planerat av precis den typen av bohemarkitekter som går i sina manchesterkavajer och tycker att Saian Supa Crew är "spännande" och "utmanande", men som (i likhet med Rojas) dessvärre ytterst sällan bosätter sig i den typ av hus som deras beundrade föregångare inom arkitektkåren har ritat. Varför dissar Rojas denna typ av människor när de är på en konsert? Borde han inte hellre göra vågen när han ser dem?

3. Rojas tycker sig tydligen vara lite upprorisk när han egentligen uttrycker precis den typ av åsikter som hela Sveriges arkitektkår omfattar, samt ingenjörerna på KTH och de socialdemokrater som ligger bakom miljonprogrammet. Jag tycker att det i det fallet är märkligt att framställa sig själv som en del i nån sorts underifrån-uppror.

Min slutsats är således att Rojas inte skall dissa de kulturmänniskor som i likhet med vår sunt nyfikne kulturminister Pagrotsky söker sig till "spännande" och "utmanande" uttrycksformer som Sprawl, fransk hip hop, Thomas Sandell-formgivning, Cattis Brandelius-performances, drabbande kulturmöten i förorterna etcetera. Jag tycker att det tyder på en rätt jobbig typ av oärlighet.

2006-03-18T14:25:00.000Z

Mkt trevligt igår.. jag hade lagt upp ett litet Björk-tema. Laddat cd:n med fem Björskivor och sedan satte jag på slumpgeneratorn.. och den fick gå hela aftonen. Utom när vi såg på Dancer in the Dark. Blev mkt diskussioner. E är verkligen på samma våglängd som jag. Jag bjöd på pasta med skaldjur, vitt torrt vin. Och sedan frozen margueritas.

Hon gick hem vid 14-tiden idag, men vi pratade löst om att se på schlagerfestivalen ikväll. Känns rätt soft. Men då får det bli lite hämtmat och en flaska rödvin. Och kanske gå ut sedan. J och P skulle ut så det är kanske inte helt osannolikt att vi sluter upp med dem i kväll. Ska städa lite nu. Lite bakis och disk överallt verkligen.

2006-03-17T08:34:00.000Z

Forum för levande historia publicerar nyligen en undersökning om antisemitism bland dagens svenskar, och visade då att det även bland högutbildade finns spår av traditionellt antisemitiska föreställningar, t ex att judarna styr världspolitiken. Som ett brev på posten kommer nästa dag upprörda artiklar på kultursidorna i AB och Expressen om det tvivelaktiga i undersökningen. Upprördheten beror på att skribenterna inte vill få sin uppfattning om att judarna styr världspolitiken klassad som antisemitism. Enligt skribenternas gamla vänsterperspektiv råder det ju ingen tvivel om att USA i stort som smått går judarnas (i form av staten Israels) ärenden.

Tydligare kunde man väl inte visa att undersökningen kom åt något väsentligt. Man förstår varifrån dagens antisemitism härrör, t ex uppfattningen att 25 procent inte vill se en jude som statsminister i Sverige.

2006-03-15T17:40:00.000Z

Hemma nu efter att ha tagit en öl på Tranan med J. Mkt trevligt. Igår var vi hemma hos J och provade grappa. Han hade varit en sväng i Piemonte. Det blev sent igår. Vi satt och läste dikter från varandra. Ulf Karl Olov Nilsson-tema igår. Annars ser jag fram mot Fredrik Nybergs nya. Tror det kommer bli riktigt STORT.

Gick förbi C:s nya bostad på Västmannagatan sen på väg till T-banan igår kväll. Tänkte ringa på porttelefonen men ångrade mig. Tur det. Vill verkligen inte visa att hon betydde ngt för mig. Vissa personer blir man verkligen aldrig av med… klibbar fast på en. Och sen tänkte jag på E, vill ju inte att hon ska bli nått surrogat liksom, det vore ojuste, men just nu känns det ju lite som så.

Men vi får se. Nu lyssnar jag på Morrisseys You´re Like of Work of Art. Och tänker på min klädsel på dejten på fredag. Om det är too much att vara barfota? Samtidigt har jag intalat mig att det ger en nästan magisk känsla när nån kommer och öppnar i denna stora våning och är så där väldigt ledigt klädd i mysbyxor och barfota. Ja var får man alltifrån?

2006-03-13T21:09:00.000Z

Har kört fast i uppsatsarbetet litet. Helgen blev inte speciell produktiv. Festade med P. Satt och ältade mina kärleksproblem. Eller problem och problem men jag vet inte om jag är redo ännu. Att kasta mig ut. I något nytt.

E på kursen är ju inte alls dum. Tror hon är intresserad av mig. Tyckte det märktes när vi diskuterade Knifes senaste på rasten idag. Hon kollar mig så djupt i ögonen och ler när jag förklarar vilka låtar jag tycker är bäst.

Vi ska hitta på nåt i helgen E och jag. Jag ska klura ut nåt. Men som sagt så vet jag inte om jag är redo för ett nytt förhållande. Vill komma till ro lite. Hinna tänka igenom saker och ting. Vill hitta en hållning, politiskt och estetiskt. En mer genomtänkt strategi. Kanske blir att ta en fika bara. Eller att jag bjuder hem henne på lite sallad och vin. Gå omkring barfota. Så där avspänt, casual. Kan bli rätt lyckat tror jag.

2006-03-13T09:10:00.000Z

har ni sett handelsbankens reklam för en ny fond?

"Ny fond med krydda!
Den 1 mars lanserar vi Indienfonden
Placerar du långsiktigt och vill krydda din fondportfölj, då kan Indienfonden ge dig möjlighet till hög avkastning."

Är det inte dags att sluta upp med den här kolonialistiska attityden va?

Indier kan faktiskt göra andra saker än att laga kryddstark mat. Genom att lansera fonden som en "krydda" förmdelar man bilden av att dess eevntuella avkastning är mer eller mindre godtycklig. Men också ger man bilden av att man nog till 99 procent skall satsa på ytraditionella västerländska (läs amerikanska och eurpoeiska) bolag. Indienfonden är trots allt bara en "krydda".