Alejandro Leiva Wengers bidrag i diskussionen i DN av den s k blattesvenskan är bara sååå braaaaaa!!!! Äntligen nån som klarar av lite intellektuell analys. Dessvärre kan inte sägas detsamma om Åsa Mattssons inlägg idag. Men Leiva Wenger är en ren njutning att läsa när han först klär av Ebba och sen Gringo-gänget. Iofs framför ju bägge parter helt pantade argument men det krävs ändå mod att gå emot strömmen - eller strömmarna i detta fallet. Leiva Wenger ska bli min favoritförfattare nu när jag tappat tron på språkmaterialisterna. Efter Heidenstam då!

Jag fortsätter att fundera över det där med ”finkultur”. Begreppet är inte så jättedumt egentligen. För det indikerar verkligen en viss typ av kultur: kultur som kan konsumeras utan ansträngning - enbart i syfte att ”hänga med” och som därtill har en konservativ inverkan: finkulturen VERKAR liksom vara djupsinnig men den är tandlös och utmanar aldrig några föreställningar.

Jag skulle vilja påstå att dagens finkultur är KRÖNIKÖRERNA på i synnerhet kvällstidningarna. Att bry sig om detta kvasi-fenomen är i mina ögon helt ok, men det som gör det till finkultur är när man försöker att få krönikörer att framstå som SMARTA, eller INTELLEKTUELLT UTMANANDE. När en serie kvällstidningskrönikörer utgör själva navet i ens intellektuella och kulturella referenssystem, och när man SAMTIDIGT uppfattar sig som just intellektuell och kulturintresserad, ja då är man, skulle jag vilja påstå ILLA UTE. Då är man finkulturell, och har egentligen förlorat greppet om väsentligheterna här i världen.

Kvällstidningskrönikörer kan som sagt vara helt ok, men själva grejen med dem är att de finns till just för att de INTE ska säga nåt ORIGINELLT utan tvärtom formulera något som läsaren själv tänkt ut men inte brytt sig om att formulera. Att liksom påstå att Ulf Nilson är sämre än Carlos Rojas är att helt ha missat poängen. De är nämligen precis likadana! De uttrycker kanske politiskt motsatta åsikter men det är åsikter som är precis lika schablonmässiga och förutsägbart ytliga - bara att de kommer från olika politiskt håll. I bägge fallen handlar det om att ”fånga upp” åsikter i folkdjupet. Att formulera något slagkraftigt, något som mer är KÄNT än tänkt. Den krönikör som har som ambition att tänka självständigt, att föra fördjupade resonemang och formulera egensinniga ståndpunkter lär nog göra bäst i att söka sig nån helt annanstans än till svenska kvällstidningar.

Jag sökte mig bort från reklambranschen till kulturlivet för att jag fann det förra ytligt men börjar nu mer och mer se att samma mekanismer finns i kulturlivet som i reklambranschen.

Det var så intressant att läsa på Isobels blogg om Gustav Gelin som tydligen ska vara ”ruskigt smart”, så jag var bara helt tvungen att kolla upp den där killen som jag bara känner igen som DJ på lite stockholmsklubbar. Visste inte ens om att han skrev nåt, men nu ser jag ju att han har en blogg. Vari det ”uppenbart ruskigt smarta” består har jag efter att ha läst lite bidrag på bloggen dock litet svårt att se. Killen verkar rätt sympatisk men förefaller inte riktigt ha alla bussar i garaget, kanske som en följd av sitt festande, who knows.

Han verkar t ex ha fattat noll om det där med ful arkitektur som jag själv kommenterat på min blogg. Jag syftar på SvD:s omröstning om Sthlms fulaste byggnad. Detta menar Gustav kan relateras till en motsättning mellan folket och ”eliten” – den senare anser han uppenbarligen sig själv tillhöra.

Den ”uppenbart ruskigt smarte” Gelin skriver så här:

”Inom populärmusiken till exempel är det ju folkets gunstligar Lasse Stefanz, Idol-Sebastian och The Poodles som säljer som smör i Sahara, medan de upplysta experternas favoriter Bear Quartet, El Perro del Mar och Midaircondo knappast säljer till mer folk än det kommer på en vanlig Häcken-match.Eller kolla på genrer som teater, film och litteratur så blir det ännu tydligare. Säljer till folket: Stefan & Krister, Jönssonligan, Liza Marklund. Hyllas av eliten: Lars Norén, Stefan Jarl, Tomas Tranströmmer.”

Liksom vilken rappakalja! Och detta av minst fem skäl.

För det första: hur mkt säljer egentligen dansbandsmusik som ”Lasse Stefanz” i jämförelse med de ”upplysta experternas favoriter” Kent? Och vem har påstått att ”Tranströmmer” - med vilket man får anta att den ruskigt smarte Gelin åsyftar poeten Tranströmer – skulle sälja speciellt dåligt? Och går speciellt få människor och ser Lars Noréns pjäser? Författare och musiker som kritikerna uppskattar idag – t ex Mozart, Balzac och Shakespeare – har under alla år varit så inkomstbringande att Liza Marklund nog kan vara glad om hon någonsin kommer nå upp till en procent av de intäkterna.

För det andra – och här förstår jag om inte alla kan följa mitt resonemang – så är dessutom verkligen inte de upplysta experterna alltid så vidare insiktsfulla om vari kvaliteter består. Tag just Balzac, Mozart och Shakespeare så har de tidvis ogillats av massa upplysta kritiker vilka i stället fört fram musik och litteratur som efter en tid visat sig vara hopplöst passé – alltmedan ”folkligare” konstnärer stått sig betydligt bättre.

För det tredje: det speciella med arkitekter är ändå att deras uppdrag FAKTISKT består i att skapa miljöer där folk trivs. Däri skiljer sig arkitektyrket från andra konstnärliga verksamheter. Författare och musiker har inget sånt mandat. Men själva poängen med arkitekter är att de faktiskt har ett – underförstått - uppdrag från dem som skall bo i eller bredvid de hus som de bygger.

Att bygga en massa byggnader som arkitekthögskolan kan snarast jämföras med att en musikkritiker får för sig att alla människor ska tvingas lyssna på Lasse Stefanz dagarna i ända – trots att givetvis 99 procent av ”folket” förstås skulle protestera mot detta. Eller som om ”de upplysta kritikerna” i mitten av 70-talet skulle ha tvingat alla människor att lyssna på Frank Zappa och sedan vidhållit den uppfattningen.

Poängen är dessutom att arkitekter själva oftast bor i äldre byggnader från typ sekelskiftet och sedan hyllar miljonprogramsarkitektur som de själva aldrig skulle drömma om att bosätta sig i. Se på Gert Vingård – han är ett talande exempel: har en sekelslutsvåning på Avenyn i Gbg samt ett 1700-talstorp.

För det fjärde: för den oinsatte bör kanske meddelas att arkitekthögskolan är felbyggd i det avseendet att ursprungsidén var att hela fasaden skulle täckas med murgröna men cementen blandades ”fel” så att den kom att innehålla en substans som gjorde att all murgröna dog!! Fasaden har alltså aldrig varit tänkt att se ut som den nu gör, vilket gör ”folkets” smak ännu mer förståelig.

För det femte: smaka på följande mening där den ”uppenbart ruskigt smarta” Gelin själv vill framstå som en del i arkitekternas elitgrupp i motsättning till det så kallade ”Folket”: ”På fjärde plats kom för övrigt Atlasmuren under Sankt Eriksbron med 10 procent av rösterna och en motivering som löd ’ger en slumkänsla, och är absolut ingen plats man vill vandra på efter mörkrets inbrott’. Själv har jag svårt att komma på en tuffare plats i hela Sverige. En av få platser (…) i hela stan som (…) utstrålar (…) urban utslagning.”

Jag har personligen förståelse för att människor med ett visst mått av mognad, insikt och empati kanske ogillar denna plats just av det skäl som Gelin anför till varför HAN GILLAR den, nämligen pga av att det är en plats som utstrålar ”social utslagning”. Men eftersom uppenbarligen Gelin själv tydligen vill framhålla sig själv som ”tuff”, kan man bara spekulera i varför han inte valt att bosätta sig i Tingsryd eller Timrå: det är ju fina ställen att bo i för den som uppskattar platser med en aura av social utslagning över sig.

Per Gessles och andra språkmaterialisers kulturikon.

Reklamares konstsmak: Popkonst av Andy Warhol och allt som skapats därefter - i den traditionen.

Den unga kulturvänsterns konstsmak: Popkonst av Andy Warhol och konst som är skapad i traditionen efter Warhol / Duchamp.

Per Gessles konstsmak: Popkonst av Andy Warhol och allt som skapats därefter - i den traditionen.

IT-folkets konstsmak: Popkonst av Andy Warhol och allt som skapats därefter - i den traditionen.

Det är nåt obehagligt som händer med folk som jobbar på radio. Man ser det extra tydligt när de är med i tv. Det är nåt i deras tal. Nåt som får en att misstänka att de är någon sorts replikanter.

Se på Lotta Bromé. Har hon nånsin varit verklig? Frånsett det faktum att hela hon tycks stylad på 80-talet, är det just hennes totalt mekaniska sätt att prata som får en att verkligen misstänka att hon faktiskt är helt och hållet konstgjord.

Vi har tidigare sett det hos Ulf Elving, men den allra senaste exponenten för detta fenomen torde vara Gry Forsell. Det går inte att se en minut av det hopplösa Rampfeber utan att misstänka att människan är helt gjord i plast - med förprogrammerade repliker.

Detta gör henne onekligen till en perfekt exponent för TV 4 över huvud taget, som ju är den kanal som mest plågsamt slagit mynt av att föra in fenomenet ”finkultur” i 2000-talet. Allt på TV 4 andas verkligen en vilja att vara till lags, att vara ”smakfull” – konversationerna är belevade men ständigt utan något som helst djup och utan något som helst genuint engagemang. Inredningarna är räddhågset sneglande mot livsstilsmagasinen men alltid steget efter. Det är kultur av replikanter – för replikanter.

Jag fortsätter med att fundera över detta med att en viss typ av ytlighet uppfattas som finare än annan ytlighet. ”Min ytlighet är mycket mer sofistikerad än din ytlighet”.

Och det slår mig att det är detta som gör att jag aldrig förstått mig på vad det är som är så roligt med den överallt så sönderkramade Tage Danielsson. Hans humor byggde till 90 procent vågar jag påstå på ett förakt för människor som inte är bildade, människor som är ”ytliga” på fel sätt. Samtidigt som hans popularitet byggde på att han var så pass ytlig att han tilltalade alla sorters människor. Även sådana som inte är speciellt bildade. Även sådana som är ”ytliga” på fel sätt.

Eller ta Herngren & Holm. Teveserien Smash är kanske det värsta i denna kategori även om jag tror att det mesta de gjort bygger på ett lika tydligt uttryckt översittereri och förakt för just den typ av människor som försörjer dem. Men Smash, liksom hallå!!!! Ytlig gymnasial humor som bygger på att man ska skratta åt hur obildade tennisspelare är, regisserade av två personer som aldrig skulle orka läsa något djupsinnigare än Expressen-krönikor.

Eller Filip & Fredriks intervjuer med blåsta dokusåpestjärnor. Oj vad kul det är att begabba nån som inte besitter samma ytliga, halvsmälta gymnasie-bildning som man själv har.

Summa summarum: Tycker man illa om ytlighet så fine with me. Men syssla då med något som inte är ytligt. Ägna er åt att fördjupa er i klassisk grekiska. Eller lär er allt om ryskt ikonmåleri.

En medlem ur the residents rycker ut till tidskriften residences försvar mot Isobel Hadley-Kamptz och Goesta.

Min lista med blogglänkar börjar kännas som en motsvarighet till Agatha Christies Tio små negerpojkar. Snart har jag ju inga länkar kvar. Tur att lovely Nina finns i alla fall, men nu har jag tagit bort Isobel sedan hon dissade Residence. Inte för att jag tycker att Residence är världens bästa tidskrift, utan mer för att jag ogillar hela grejen med att beklaga sig över en viss typ av "ytlighet". Det är nog nåt av det värsta jag vet. I synnerhet i kombination med att man själv koketterar med att man inte är nån intellektuell torrboll utan minsann förmår uppskatta ytlighet. Men det är tydligen skillnad på ytlighet och ytlighet. Och tydligen skillnad på tidning och tidning. Ty om man nu är så stolt över att skriva i en tidning som Expressen ter det sig onekligen lite grann som att kasta sten i glashus att klaga på Residence.

Rätt skönt att påsken är över. Var ju på familjemiddag hos E, och det gick bra. De var så trevliga hennes föräldrar och maten var god. Deras inredning kanske är lite för mkt Svenskt Tenn för min smak, men jag överlevde verkligen och sen på kvällen satt jag och drack cognac med hennes pappa och storebror.

Igår var vi på P:s lantställe. Full fart med hans nya fru och massa barn. Jag kan inte säga att jag har helt lät att relatera til den där världen, men man kan känna ett visst mått av längtan efter den där tryggheten i tillvaron. Imorgon blir det jobb. Har lovat rycka in på gamla byrån för ett konsultuppdrag igen. De har det helt fullt med jobb nu, men det ska bli spännande, fast trist att upspatsen blir lidande bara.

Vilken soft dag i Sthlm idag. På ett sätt gillar jag det verkligen. Var och fikade med J och kollade in hans nya lgh. Helt vidunderlig. Vid Odenplan. Så vi drack kaffe bland ouppackade flyttkartonger. Sen skulle vi åka och hämta en del kvarglömda grejer hos hans ex, men hon var inte hemma som hon påstått, så i stället åkte vi ut mot Värmdö i hans bil. Underbart köra bil så här vi dpåsk när det är helt tomt överallt. Till slut hamnade vi i Stavsnäs. Tänkte på Taubes Sjösala som brann ner där i närheten, och så tog vi en glass på kajen och kollade ut mot fjärden innan det bar hem igen i hans jeep. Sen skildes vi och jag drog hem och lagade sallad till E som bara helt kort kom förbi på lite middag med ett glas vin. Imorgon ska jag hem till hennes föräldrar och bli presenterad. Spännande!

Ett enkelt sätt att lyxa till en middagsmåltid:

Använd som bas:

1. färsk spenat och körsbärstomater ovanpå vilket man spritsar ut crema di balsamico, antingen original eller ännu hellre med hallonsmak. Skiva gärna lite parmesan över.

2. Mos gjort på antingen sweet potatoes eller jordärtskockor - görs precis som potatismos.

Till detta kan man med fördel servera laxkotlett stekt i grillpanna eller annan grillad fisk eller nån grillad köttbit.

Strö över flingsalt över alltihop. Och servera sedan med ett glas vin!

Kul i SvD med en omröstning om Stockholms fulaste byggnad. Arkitekthögskolan vann. Och de frågade en ung, nyutexaminerad arkitekt vad han ansåg och han menade själv att 1400-talshus i Gamla stan var fulast. Och när han skulle förtydliga så sa han att den värsta arkitekturen är sådan som man inte läger märke till. Att gå omkring bland såna hus skulle vara som att gå omkring i ett syrabad. Jag håller på och benar ut konsekvenserna av det där yttrandet. Menar han att det vore bra att gå omkring bland helt anskrämliga hus bara för att man då inte är liknöjd? Och hur vet han att inte folk som går förbi 1400-talshus njuter? I mitt bostadsområde i 20-talsklassicism njuter jag varje dag av hur fina byggnaderna är.

Jo alltså min beundran för ny svensk poesi fick sig en rejäl törn när jag läste Hanna Hallgrens recension i AB av Johan Jönssons senaste diktsamling. Recensionen började med att ställa den retoriska fråga som vi alla går omkring och funderar på: ” Har du någon gång kissat ner dig? Spytt på dig själv? Fått avföring på händerna, kanske också på kinden? Eller i ögat, så att det svider.” Själv undrar jag varför inte skribenten fortsatt på sin lista: på knäet? På pannan?

Nåväl, nu kunde man kanske acceptera detta som ett försök att väcka lite uppmärksamhet, och det riktigt konstiga kommer litet längre fram i recensionen, när Hanna skall motivera varför Johans bok är så bra: ”Också Collobert Orbital kan läsas på detta sätt. Människan som kreatur (kött) och den omöjliga drömmen om ett rent maskinvara - för att orka existera i vår endimensionella tid. Där sekunderna tickar sidleds.”

Alltså kan någon människa förklara det där med drömmen om ”ett rent maskinvara”. Är det en vanlig dröm? Vem drömmer den och när dröms den? Jag har i alla fall aldrig drömt om ”ett rent maskinvara”.

Recensenten tycks kanske sedan i slutet ändå i alla fall vilja framstå som rätt normal i all sitt – i mina ögon - ”konstiga” drömmande om ”ett rent maskinvara”: ”Själv gillar jag att shoppa, titta på såpor och lyssna på schlagers för att unna mig att ha det lite trevligt. Men jag är i alla fall inte så naiv att jag skaffar barn och sedan klagar över världsordningen.”

Nu är jag tillbaka. I form av en påskkyckling.

Har haft datortrassel, men nu hoppas jag att det ska fungera. Sedan har jag förkovrat mig i Verner von Heidenstams tidiga författarskap. Har brutit med språkmaterialisterna efter att jag läste Hanna Hallgrens recension i Aftonbladet av Johan Jönssons bok. Så visst har det hänt en del. Det känns lite som att jag är tillbaka på ruta ett. Som man brukar säga. Litet märkligt hur man kan förändras. Ja ibland känner jag mig som ett rö för vinden, men å andra sidan är det tråkigt med människor som bestämmer sig för vissa saker vid en ålder av 19 och sedan aldrig ruckar på sig. Jag lever i ett - kan man kanske säga - dynamiskt förhållande till min samtid.