Någon kanske tycker att jag blivit lite mer polemisk i min blogg, och om ni gillar det så kan jag säga att det helt och hållet är E:s förtjänst. Vi kommer verkligen bättre och bättre överens, men när man kommer närmre varandra uppstår också friktioner. Sprickbildningar.

Exempelvis gillar hon inte att jag är så "extremt politiskt korrekt" som hon uttrycker det, och hon gillar inte att jag är så följsam mot alla nya idéer i kultur- och medie-världen.

Och eftersom jag är följsam så anammar jag ju hennes kritik.

Fast jag försöker förklara, och hon förstår nog egentligen. Att allt ställdes så mkt på sin spets där i Paris. Under resan. Jag höll ju på att gå under. Eller trodde mig göra det. Och det är ju lika illa det. Ur mitt perspektiv.

Nu menar hon att jag inte bör se saker så kategoriskt. Att det kanske inte var det sätt på vilket jag älskade konst och litteratur som drev fram händelserna. Och jag kan så här, långt i efterhand med litet perspektiv på saken, ge henne rätt. Delvis. Jag kanske drog alltför drastiska slutsatser av det som hände.

Hon har nu gömt undan alla Kraft-samlingar. Lagt fram Verner von Heidenstams Endymion i stället på mitt nattduksbord. Hon är verkligen så rolig. En spännande kvinna.

Många av mina reklamarkompisar är väldigt upprörda över Viggo Cavling, inte minst hans ledare förra veckan om att man bör rösta på sossarna för att moderaterna är kritiska till de omfattande reklamkampanjerna för en massa statliga bolag som Svt, systembolaget etc.

Och jag håller med om att logiken framstår som en smula haltande i ett stycke som detta: "Anna Serner och Anders Ericson borde gemensamt uppvakta moderatledaren och förklara att hans reklamfientliga politik kommer att kasta grus i svensk ekonomis viktigaste smörjmedel och göra många kreatörer i branschen arbetslösa."

Med den logiken borde väl rimligtvis staten pumpa in jättelika summor i precis alla branscher som går lite svajigt, bara i syfte att få nöjet att se personalen åka omkring i statsjeepar för en halv miljon. Och varför en "ekonomis viktigaste smörjmedel" skall behöva statsunderstöd är också en smula oklart, om man nu inte återigen ser det som att staten helt enkelt bör pytsa ut pengar till konsumentvilliga männisikor så att de köper Volvo-jeepar för en halv miljon, vilket ger arbeten på Volvofabriker etcetera.

Nu tror jag att man underskattar den gode Viggo lite i detta fallet, för VAD han skriver är kanske inte riktigt lika viktigt som ATT han skriver just det som han skriver. Vad han åstundar är naturligtvis en position i socialdemokratin. För en lättsinnig person utan substans som Viggo är det givetvis lockande med den trygghet som det har visat sig finnas inom den socialdemokratiska maktapparaten.

Frågan är om dock om argument som de som Vigo uppvisar ovan ens går hem hos den mest enögde socialdemokrat.

Alltså jag undrar om Ingegerd Råman verkligen känner sig helt komfortabel på Orrefors sedan de värvat Efva Attling att göra en glaskollektion. Ett glas som detta i lyxeditionen med en diamantring runt foten kostar 25 000 kr.

Vilken kundkrets har man egentligen tänkt sig för sånt här? Hydman-Vallien framstår ju som smakfullheten själv i jämförelse. Tacky ryska boutique-biträden på Stureplan i all ära men jag ser inte riktigt att Orrefors har nån framtid på denna front. Den stilfulla balansgången gentemot det smaklöst kitchiga har ju Versace sedan länge visat sig klara med den äran. Efva Attlings glas balanserar på samma gräns men utan finess. Eller ska man kanske säga att de balanserar på gränsen med just ett försök till finess, vilket gör att de med automatik hamnar på fel sida om gränsen.

Jag tycker att Ingegerd i protest borde gå tillbaks till Skrufs glasbruk. Omedelbums!

Har varit med E hela veckan… trivs verkligen bra med henne, och hon kommer från sån okonventionell familj, vilket jag gillar. Ibland känns det som att hennes skara av halvsyskon är - eller snarare är på väg att bli – oändlig. E:s och hennes äldre halvssyskons far träffade sin första fru när han var i 20-årsåldern. De var ihop i 20 år, fick tre barn, E:s äldre halvsyskon. När han var 40 så gifte han om sig med E:s mor som var 25. De fick två barn, och var gifta i 10 år. När E.s mamma var 36 gifte hon om sig med en ny man som då var 30. De fick två barn, E:s yngre halvsyskon. När den nye mannen var 40 så gifte han om sig med en kvinna som var 25. De fick två barn de också, E.s yngre halvsyskons halvsyskon. Nu har de skilt sig, och E upplever att detta, som sagt, kommer att fortsätta i all oändlighet, dvs att den senaste frun som nu är 33 kommer att gifta om sig med en man som är ca 30, och han kommer sen att skilja sig när han är 40 och bli ihop med en 23-åring och så vidare… verkligen extremt fascinerande…

Trots min identitet som s k blatte och andra-generationens-invandrare har jag lite svårt att känna igen mig i gringo-snacket.

Carlos Rojas skriver i en krönika i AB flera saker som jag finner anledning att kommentera:

"I fredags lyckades franska förortsgossarna i Saïan Supa Crew langa en av dom lätt grymmaste konserterna jag varit på. Det var fett bra stämning och allt kändes hur bra som helst.
Men en sak pirrade lite märkligt i kroppen, nämligen att det var en hel del folk där som man kunde tro hade gått vilse på väg till sin poesiafton. Ni vet såna där kulturdamer och -nissar som lirar sin bohemstil och tycker att universums djup är oändligt ljuvligt. Jag undrade lite vad dom gjorde där helt enkelt."

En enligt min åsikt mycket märklig åsikt. Vad är det här som gör Rojas så förvånad? Vilka hade han förväntat sig finna i publiken? De enda som jag känner som gillar Saian Supa Crew är kultursöder- och kulturkungsholmenbohemer. Alltså ungefär den typ av människor som Carlos själv tillhör plus massa kultur-30-plusare som bor i innerstan.

Nästa märkliga åsikt kommer snart därefter:

"Min största ambition med allt jag håller på med är att höja statusen på Miljonsverige. Jag vill att folk om fem år ska ha fattat att man har varit så jävla puckad som dissat miljonprogrammen, förstå hur otroligt vackert allt är här och döda för att byta sin lägenhet på Söder mot en lägenhet i Vårby gård."

Här undrar jag några olika saker:

1. Var bor Carlos själv? Enligt uppgift bor han på Kungsholmen (alltmedan gringos chefredaktör bor på Nybrogatan). Nu undrar jag av egen nyfikenhet hur svårt det numera är att få hyreskontrakt i Vårby Gård? Jag lider lite med Rojas som dväljs på Kungsholmen i väntan på att få bosätta sig i miljonprogramshus i förorten.

2. Miljonprogrammet är dessutom planerat av precis den typen av bohemarkitekter som går i sina manchesterkavajer och tycker att Saian Supa Crew är "spännande" och "utmanande", men som (i likhet med Rojas) dessvärre ytterst sällan bosätter sig i den typ av hus som deras beundrade föregångare inom arkitektkåren har ritat. Varför dissar Rojas denna typ av människor när de är på en konsert? Borde han inte hellre göra vågen när han ser dem?

3. Rojas tycker sig tydligen vara lite upprorisk när han egentligen uttrycker precis den typ av åsikter som hela Sveriges arkitektkår omfattar, samt ingenjörerna på KTH och de socialdemokrater som ligger bakom miljonprogrammet. Jag tycker att det i det fallet är märkligt att framställa sig själv som en del i nån sorts underifrån-uppror.

Min slutsats är således att Rojas inte skall dissa de kulturmänniskor som i likhet med vår sunt nyfikne kulturminister Pagrotsky söker sig till "spännande" och "utmanande" uttrycksformer som Sprawl, fransk hip hop, Thomas Sandell-formgivning, Cattis Brandelius-performances, drabbande kulturmöten i förorterna etcetera. Jag tycker att det tyder på en rätt jobbig typ av oärlighet.

Mkt trevligt igår.. jag hade lagt upp ett litet Björk-tema. Laddat cd:n med fem Björskivor och sedan satte jag på slumpgeneratorn.. och den fick gå hela aftonen. Utom när vi såg på Dancer in the Dark. Blev mkt diskussioner. E är verkligen på samma våglängd som jag. Jag bjöd på pasta med skaldjur, vitt torrt vin. Och sedan frozen margueritas.

Hon gick hem vid 14-tiden idag, men vi pratade löst om att se på schlagerfestivalen ikväll. Känns rätt soft. Men då får det bli lite hämtmat och en flaska rödvin. Och kanske gå ut sedan. J och P skulle ut så det är kanske inte helt osannolikt att vi sluter upp med dem i kväll. Ska städa lite nu. Lite bakis och disk överallt verkligen.

Forum för levande historia publicerar nyligen en undersökning om antisemitism bland dagens svenskar, och visade då att det även bland högutbildade finns spår av traditionellt antisemitiska föreställningar, t ex att judarna styr världspolitiken. Som ett brev på posten kommer nästa dag upprörda artiklar på kultursidorna i AB och Expressen om det tvivelaktiga i undersökningen. Upprördheten beror på att skribenterna inte vill få sin uppfattning om att judarna styr världspolitiken klassad som antisemitism. Enligt skribenternas gamla vänsterperspektiv råder det ju ingen tvivel om att USA i stort som smått går judarnas (i form av staten Israels) ärenden.

Tydligare kunde man väl inte visa att undersökningen kom åt något väsentligt. Man förstår varifrån dagens antisemitism härrör, t ex uppfattningen att 25 procent inte vill se en jude som statsminister i Sverige.

Hemma nu efter att ha tagit en öl på Tranan med J. Mkt trevligt. Igår var vi hemma hos J och provade grappa. Han hade varit en sväng i Piemonte. Det blev sent igår. Vi satt och läste dikter från varandra. Ulf Karl Olov Nilsson-tema igår. Annars ser jag fram mot Fredrik Nybergs nya. Tror det kommer bli riktigt STORT.

Gick förbi C:s nya bostad på Västmannagatan sen på väg till T-banan igår kväll. Tänkte ringa på porttelefonen men ångrade mig. Tur det. Vill verkligen inte visa att hon betydde ngt för mig. Vissa personer blir man verkligen aldrig av med… klibbar fast på en. Och sen tänkte jag på E, vill ju inte att hon ska bli nått surrogat liksom, det vore ojuste, men just nu känns det ju lite som så.

Men vi får se. Nu lyssnar jag på Morrisseys You´re Like of Work of Art. Och tänker på min klädsel på dejten på fredag. Om det är too much att vara barfota? Samtidigt har jag intalat mig att det ger en nästan magisk känsla när nån kommer och öppnar i denna stora våning och är så där väldigt ledigt klädd i mysbyxor och barfota. Ja var får man alltifrån?

Har kört fast i uppsatsarbetet litet. Helgen blev inte speciell produktiv. Festade med P. Satt och ältade mina kärleksproblem. Eller problem och problem men jag vet inte om jag är redo ännu. Att kasta mig ut. I något nytt.

E på kursen är ju inte alls dum. Tror hon är intresserad av mig. Tyckte det märktes när vi diskuterade Knifes senaste på rasten idag. Hon kollar mig så djupt i ögonen och ler när jag förklarar vilka låtar jag tycker är bäst.

Vi ska hitta på nåt i helgen E och jag. Jag ska klura ut nåt. Men som sagt så vet jag inte om jag är redo för ett nytt förhållande. Vill komma till ro lite. Hinna tänka igenom saker och ting. Vill hitta en hållning, politiskt och estetiskt. En mer genomtänkt strategi. Kanske blir att ta en fika bara. Eller att jag bjuder hem henne på lite sallad och vin. Gå omkring barfota. Så där avspänt, casual. Kan bli rätt lyckat tror jag.

har ni sett handelsbankens reklam för en ny fond?

"Ny fond med krydda!
Den 1 mars lanserar vi Indienfonden
Placerar du långsiktigt och vill krydda din fondportfölj, då kan Indienfonden ge dig möjlighet till hög avkastning."

Är det inte dags att sluta upp med den här kolonialistiska attityden va?

Indier kan faktiskt göra andra saker än att laga kryddstark mat. Genom att lansera fonden som en "krydda" förmdelar man bilden av att dess eevntuella avkastning är mer eller mindre godtycklig. Men också ger man bilden av att man nog till 99 procent skall satsa på ytraditionella västerländska (läs amerikanska och eurpoeiska) bolag. Indienfonden är trots allt bara en "krydda".

Var på en middag ikväll.. träffade på middagen en jobbig lite äldre man som började ifrågasätta min uppskattning av Knife. Han kallade dem ”ett band som studenter som pluggar genusvetenskap gillar”. Fan jag blir så trött på sån där enerverande översittarattityd. Sen kom jag på att det finns två Knife. Dels de mer kommersiella låtarna, dels de litet mer teatraliska. Jag älskar just nu de teatraliska. Älskar när de sjunger med förställda röster. Det utmanar genusföreställningar. Utmanar tanken på normaliteet. Autenticitet. Jag tycker att Knife tar popmusiken ett steg i rätt riktning.

Känner mig bättre, P vill gå på Spy Bar ikväll, så det kanske blir så. Får se hur jag känner mig efter kvällens sallad.

Apropå Spy Bar, vem är egentligen den där Björn af Kleen som jag ser nämns i samband med den ytterligt spännande rapporteringen från Expressens kulturmiddag häromsistens?

Förväntas denne man vara känd och i så fall i egenskap av att ha gjort vad? Det enda som jag sett i kombination med den underskriften har varit en handfull uppföljande referat-artiklar i Epressen, skrivna av nån som på uppdrag av redaktionen ringt runt och hör sig för vad olika potentater har att säga i de aktuella ämnena ? Är han känd för ngt annat än detta?

Jag tycker iofs att det är fint att underhuggare uppmärksammas, så detta är absolut ingen kritik.

Dagen låt: Thievery Corporation feat. Gunjan – The Supreme Illusion
(spår 14 på albumet The Cosmic Game, 2005)

Tar mig knappt upp ur sängen. Snälla finns det ingen moderlig blogg-kvinna som kan förbarma sig över en sjuk ung man. Jag känner mig som Hans Castorp i Bergtagen, med febertermometern i munnen och djupt nedsjunken i en vilstol.

Jag har förresten glömt att kommentera recensionerna av Edward Saids nyutkomna essäsamling ”Från exilen”. I DN recenseras den av en av mina favoritkvinnor alla katagorier, Maria Schottenius.

Jag föll för följande fina formulering, där jag tycker att hon fick imponerande mycket sagt i en och samma mening.

”Det ovanliga och mycket tilltalande med Edward Said är hans ambition att kombinera en detaljerad analys, där varje led kommenteras, med en förmåga att länka samman vitt skilda områden, och visa på hur de ger varandra betydelse.”

Det jag stör mig på i Marias i övrigt mycket fina text är hennes omdöme om en essä som skildrar en berömd magdansös – denna text uppfattar Maria som ”bokens roligaste essä”, och hon exemplifierar humorn med en scen där Said återser den beundrade dansösen när denna åldrats: "Borta var den brunbrända förförerskan, den graciösa dansösen full av elegans och perfekt utförda gester. Hon hade förvandlats till en skroderande satkärring på 100 kilo."

Jag vill bara påpeka att jag här inte delar Marias uppfattning om humor.

När en stor elefant som Said ska recenseras så kallar man så klart in de riktigt tunga namnen i svenskt kulturliv. Så inte att undra på att Marias man, Olle Svenning, skrev om boken i Aftonbladet. Också Olle är för övrigt en av mina favoritstilister, om än inte lika skicklig som Anders Ehnmark, min absoluta favorit i den lite äldre skolan.

Liksom Maria poängterar Svenning att Said inte blott var politiskt engagerad utan även estet ut i fingerspetsarn. Är det nån mer än jag som anar en illa dold polemik mot Göran Greider här: ”Ingen bör glömma festen kring Said: hans privata värld genomströmmades av musik och dekorerades av den mest utsökta konst. Han sökte estetiskt raffinemang ända in i minsta klädespersedel.”

Mina Bryan Ferry-favoriter:

1. Song for Europe
2. Slave to Love
3. The In Crowd
4. Both Ends Burning
5. Tokyo Joe
6. More Than This
7. Don´t Stop to Dance
8. Casanova
9. Sign of the Times
10. These Foolish Things

Frågan fortsätter att gnaga inom mig. Vem är egentligen Sveriges just nu störste författare? Många skulle väl svara Tranströmer. Men då svarar jag: metaforer. M E T A F O R E R… känns det verkligen fräscht? Idag? På 2000-talet?

Kanske är frågan felställd. Man måste tänka mer i olika kategorier. Sveriges främsta krönikörer? Liza Markund? Jag kan känna att jag bör visa att jag minsann också är media-minded. Att jag ser storheten i den rappa formuleringen. I formuleringar utan egentligt innehåll.

Men går det ändå inte inflation i vissa skribent-kategorier? Nu är det unga invandrarkids – som ska spica upp tidningsdrakarna. För ett decennium sedan var det unga feministbrudar. Den ende som brydde sig var väl Ulf Lundell?

Just nu känner jag att jag bland unga krönikörer bara egentligen gillar en och mig veterligen skriver hon inte ens krönikor längre: Cattis Brandelius.

Men jag vill inbilla mig att jag i likhet med Cattis tänker mer långsiktigt. Vill inte bli en slit-och-släng-vara. Vill stå på en stadig grund. Ideologiskt. Politiskt. Estetiskt. Inte bli en megafon. Som skriver samma artikel vecka efter vecka. År efter år. Jag vill som invandrare i andra generationen, visa på en annan strategi. Inte bli ytterligare en gringo-kille som kör på i samma Rinkebysvenska fotspår som alla runt mig. Alla före mig.

Det minsta man kan begära av en krönikör är väl ändå att hon eller han har en åsikt om väsentligheter. Som vem som är Sveriges idag bästa författare. Allt annat tenderar ju ändå att glömmas.

Strålkastarljuset på den mediala arenan är hårt och skarpt. Så starkt att det bränner upp ansikten med samma intensitet som det exponerar.

Mkt intressant hos Said.

Meyda Yegenoglu menar i anslutning till Saids påpekande om orientalismens ”textuella universum”, att orientalismen fungerar genom en oändlig kedja av hänvisningar till tidigare orientalistiska framställningar.

Således är i viss mening de betydelser som genereras i ett konstverk med orientaliska motiv givna i förväg. Detta slås fast av Saids uttolkare: associationerna finns redan där och betraktaren förväntas fylla i de betydelser som konstverket antyder.

Förklaringen till detta stavas ”diskurs” i den betydelse som Foucault lägger in i ordet. Som Dennis Porter påpekar, har den västerländske resenären på 1800-talet, enligt Said, inte möjlighet att beskriva Orienten på annat sätt än det som den orientalistiska diskursen ger utrymme för. Själva akten att beteckna något som ”orientaliskt” innebär enligt Said ”an already pronounced judgement” om Orienten – såsom varande t ex excentriskt och efterblivet.

Bara själva beskrivningen av människor i Orienten gör alltså konstnären delaktig i förtrycket. Oberoende av verkets utformning.

Jag funderar på om detta är överförbart? I vilken mån cementeras en patriarkal diskurs av varje beskrivning av en kvinna? Oberoende av vad som egentligen sägs?

Foucault och Said är så spännande. Får mig att tänka längre.

Bortom ordens egentliga betydelser öppnar sig falluckor i språket.

Jag ser en koppling: Åsa Maria Krafts falluckor i kombination med Saids diskurs. Leder oss framåt. Mot ett tänkande lika rent som vatten i ett Råman-glas. Minimalismens seger.

Sallad. Utan dressing. Parfym. Utan egentliga essenser.

Idealet.

Doftlöst.

Dagens låt:

Chemical Brothers - Galvanize

Min ungdoms tid i Paris är idag höljd i dis.

…efter den dramatiska händelse i Pars som kastade allt över ända, drog jag mig tillbaka till min farfars lägenhet. Jag vågade mig inte iväg till Delacroix-museet mer, utan tillbringade dagarna med att översätta Stefan George – en poet vars överspända tonläge talade direkt till mitt patetiska pekoral-hjärta och vars dikter speglade ett för mig vid den tidpunkten fåfängt hopp om att gjuta liv i det döda…

Jag kämpade med översättningar ur den diktsamling jag på svenska givit titeln Själens år – och mina förebilder var den lediga diktionen i Lars Gustafssons Rilke-tolkningar och Ingvar Björkesons Baudelaire-översättningar..

Så här kunde det låta när jag gav mig på motivet med den döda natur som George försökte väcka till liv igenom själva konstutövandet…

Kom till den park de påstår är död, och se
En glimt av det leende som skimrar från fjärran stränder
Det oväntat blå som från molnen lyser ner
Mot stigens mönster och mot dammen

Ta det brinnande guldet och de grå skiftningarna
Från björk och buxbom – varm är vinden än
Sena rosor fortfarande med spåren kvar av sin forna färg.
Så plocka dem, kyss dem och bind dem till en krans

och glöm inte de sista astrarna
blanda dem med de röda vildvinskvistarna
och med vad som är kvar av gröna kvistar, och fläta
allt samman till en viktlös bild av höstens ansikte

På nätterna levde jag ett utsvävande liv i den parisiska klubbvärlden. Jag hängde på Jip's, Le Comptoir och Le Pick-Clops. Jag fullkomligt älskade ett ställe som Café de la Plage, där jag dansade mig igenom nätterna - nere i den helt i röd sammet täckta källaren. Men jag hann också med att förföra ett par svenska au pair-tjejer som hyste fåfånga förhoppningar om modell-karriärer. Dessa unga damer raggade jag upp på Les Baines, innan vi fortsatte till min kompis J-P:s lilla studio på den närbelägna Rue Gravilliers.

Det var annars kvarteren kring Bastilien som gällde. Den franska hiphopen skördade sina triumfer även om Dimitrij from Paris låg i stargroparna. Jag började egentligen inte gilla hiphop förrän i och med Outcasts Miss Jackson. I mitten av 90-talet var jag tveklöst mer inne på drums-n-bass.

Efter katastrofen på rue de Furstenberg drevs jag hur som helast allt längre in i en dimma av droger, raffinerat sex och George-översättningar. Man kan lugnt tala om en osund livsföring.

Efter ett par månaders mer eller mindre oavbrutna excesser återvände jag till Sverige i form av ett vrak. Med mig hade jag en ofullbordad George-översättning och ett till aska nervittrat samvete.

Dagens låt:

Colder - Winter Fields