Mitt liv som föryngringsyta.

Jag tänker på min ungdom. Tiden innan jag reste till Paris. Sommaren och hösten efter att jag gick ut gymnasiet.

Min morfar hade sett till att jag blev invald i herrklubben Sällskapet. På Arsenalsgatan. Som tur var blev även min vän J-P invald samtidigt.

Jag kan lova att vi där kändes som udda fåglar i kraft av våra ringa åldrar. Däremot passade vi väl in med våra dyra italienska kostymer. Miljön var exakt sådan som jag tilltalades av under det skedet av mitt liv: konservativt högborgerlig. Stora kristallkronor. Boaserade väggar prydda med ostindiskt porslin och målningar på de stora mecenaterna och sedermera avlidna ordföranden.

Maten var genomgående klassiskt svensk. Stekar med brunsås, potatis och kokta grönsaker. Vita dukar. Silverserviser. Serveringspersonal av den klassiska, diskreta skolan.

Sedan kaffe i något av de många stora rummen där man kunde sjunka ner i de stora läderfåtöljerna och känna tröttheten belägra en, alltmedan viskande samtal hördes från de omkringliggande borden. Sannolikt avhandlandes affärsangelägenheter eller juridiska spörsmål i den högre skolan.

Ordet ”nätverks” riktigt djupgående – samhälleliga - betydelse blev här tydlig på ett högst konkret sätt. Liksom sentensen ”att verka utan att synas”.

Idag skulle jag aldrig sätta min fot i en dylik miljö. Jag kan inte förstå charmen med en värld där tiden liksom står stilla. I dubbel bemärkelse.

Dagens restauranger, smakfulla i sin design i oljad ek, med ljusa, rena ytor, har en motsatt inverkan på mig. De är befriade från den där sömnigt dova känslan av historia och bortdomning. I stället föder de klara, ogrumlade tankar. Jag känner mig ren som abskalad sallad.

Machésallad, crema di balsamico och ett glas källvatten.

Mina kulinariska inspirationskällor:

1. Christer Lingström

2. Christer Lingström

3. Christer Lingström

Ibland när jag tänker på mitt liv så ser jag framför mig en film av en man som äter sallad – spelad baklänges. Det börjar med den tomma talriken, vilken sedan fylls med sallad som liksom väller ut ur den ätandes mun och ytterst sett vederbörandes kropp.

Ett slags omvänd nedbrytning. Uppbrytning. Kan man säga så?

Knappast.

Många ser livet som en enda lång ödeläggelse. Jag vill se det tvärtom.

På skoj brukar jag tala om mitt liv i termer av en föryngringsyta. Jag är idag 28 år gammal, men erfar mig som betydligt yngre än vad jag var som 18-åring. Jag är som ett salladshuvud som långsamt skalas av. Lager efter lager. När jag var tio år gillade jag Bob Dylan, en gubbe, men det skulle bli värre. Som bekant.

Efter arton års ålder har jag dock regredierat. Intresserar mig mer och mer för nutiden. Ser faror lura i det förflutna. Klart Sterne är ok, men i övrigt vill jag ogärna gå längre bakåt än till Perec.

Samtidigt som jag når ett slags mognad. Kommer närmre. Ett slags sanning. Salladshuvudets kärna.

Var på P:s trettioårsfest igår. Helt slut idag.

Väldigt vaga minnen från slutet av festen. Ser mig framför mig, hur jag försöker övertyga två tjejer i 25-årsåldern om att Åsa Maria Kraft är vår just nu största levande författare. Den ena tjejen har gått på Biskops Arnö. Hon småler hela tiden. Tycks betrakta mig som ett fån. Jag inser att jag ger ett lätt maniskt intryck. Försöker lugna mig, tala mer distingerat, sakligt. Berättar om Paris. Att det finns en förklaring. Till mina insikter. Att jag inte ser mig som frälst i nån sorts fanatisk bemärkelse.

Sen kom vi ändå bra överens. Började prata parfym. Och sallad. Jag redogjorde för mina försök att på balkongen driva upp 14 olika salladssorter.

Hon tyckte att jag var rolig. Charmig. Sånt märks. Så jag fortsatte på det inslagna spåret. Övergick till porslin. Sen som sagt parfymer.

Och hon började prata om en kompis som jobbade som strippa. Det var meningen att jag skulle förfasa mig. Och jag spelade med. Fast jag egentligen kände att det inte fanns nån kontakt.

Kraft-kontakt.

Ja jag vet att jag inte egentligen bör tala om vad som sedan hände. Men jag har ju lovat mina läsare fullständig öppenhet. Alltså på hemvägen hade jag tydligen ställt till med en riktig scen. Jag var helt ur balans efter samtalet med Biskops Arnö-tjejen. Och bråkade med min kompis J. Han tyckte jag var för fanatisk i min Kraft-beundran.

Så mig mitt på Stureplan ställer jag mig och skanderar eller snarare vrålar ut en av mina favoritpassager från ”Bevis”:

och en suck-en sus-
ning och en liten gul suck-ling
och en djup kanske hård
mjuk su-ck och en tv-ek-sam ty-
dlig ly-suck en mys/k/t/är
veluor- och suck-gul

Varefter jag tydligen hade gått fram till en helt okänd tjej och i hennes öra väst: ”jag är en en liten gul suck-ling”… och när hon bad mig dra, så ska jag ha skrikit att hon inte fattat poängen ”kyckling-suckling”. Kyck-ling. Suck-ling.

Herregud så pinsamt. Vill bara dö.

Mitt liv i noder...

Men jag kan också tänka mig mitt liv i form av en serie noder. Ett slags replipunkter som sammabinder livssträckorna:

Paris – New York – Stockholm

Dylan – Delacroix – Åsa Maria Kraft

Hjortstek – Wok - Machésasllad

Börjar man väl fundera, så ser man alltid mönster avteckna sig. Livet som ett enda långt kopplingsschema. Kvinnorna avlöser varandra. Moderssurrogat. Materialiseringar av pornografiska drömmar. Intellektuella bollplank.

Rytmer avlöser varandra: Drums-n´-bass – Filter House - Down Tempo…

Jag själv som ett enda kopplingsschema över mer eller mindre realiserade designprojekt – vilka via de boaserade väggarna och sedan orientalismen slutligen landar i minimalismen…

Jesus som ”tändstickskotte”

Kotten med tändstickor... ger också en bra bild av min religiösa utveckling.

Inte bara för att Jesus ibland avbildas så – huvudsakligen i den bysantinska kulturen.

Nej jag tänker mer på mig själv... som mötesplats för olika religioner. Mina morföräldrars djupa protestantiska tro. I kombination med min fars släkt av muslimer.

Och som om inte detta räckte så gjorde jag själv uppror mot min far genom att fördjupa mig i judendomen, och inte minst i den judiska mystiken, vilken jag trots min ringa ålder försökte närma mig genom att läsa allt jag kom över om kabbala. Vilket var betydligt mer än Michael Droskins populistiska framställningar i Bibelkoden.

Efter min USA-vistelse har jag emellertid återigen närmat mig religiositeten på min fars sida. Jag strävade kort sagt efter att jämka samman min judiska tro med min fars muslimska tro för att över detta lägga ett raster av protestantismen på min mors sida. Jag vill inte påstå att resultatet blev heltigenom lyckat.

Därför valde jag slutligen en annan strategi: att liksom skala av mig mina skikt av trosåskådningar för att nå fram till ett tillstånd av absolut tolerans.

Ungefär som när man skalar ett salladshuvud.

Min tro numera är mest en tro på ett slags ultimat tolerans. Eller snarare en avsky mot intolerans mot trosåskådningar.

Därav min lika starka avsky mot antisemitismen som mot islamofobin.

I denna process har jag haft stor hjälp av Åsa Maris Kraft. Det kanske förklarar min beundran av henne – min fascination för hur man generellt sett i den nutida poesin försöker ernå ett tillstånd av nedbrytande - av bl a språk, men också av kön, av nationalitet. Eller rent generellt av ett slags essensialistiskt tänkande.

Jag kallar detta för salladsprocessen.

Jag har väntat med att kommentera den s k Elitlisten, eftersom jag trodde hela nyheten var ett practical joke.

För det första undrar man ju hur en lista med namn som Adam Alsing och Alexander Bard kan kallas elitlista, men sen inser man att det är lika naturligt som att man döper en skola till Kunskapsskolan fastän man inte har böcker utan undervisar bara via datorer.

För det andra förstår jag inte alla dem som pratar om att vissa namn på listan förvånar. Mig förvånar inte ett enda namn på den listan. Det är exakt de människor som jag förväntar mig vill tillhöra samma ”elit” som Adam Alsing. Jag ser inte en enda katt bland hermelinermna. Gör nån verkligen det? Och i så fall på vilka grunder?

Målningar av Paul-Désiré Trouillebent och Jean Léon Gerôme.

Det österländska förbinds med kvinnan som i sin tur förbinds med en flykt bort från världen.

Den rena njutningen. Det icke-reflekterande. Bortdomningen. En flykt bort från ansvaret i yttervärlden. Inga förpliktelser. Bara ren letargi. Total tillfredsställelse.

Någonstans där var det mitt liv tog en ny vändning. Jag drevs bort allt längre från världen. Hamnade i en återvändsgränd. En labyrint av till synes evigt mångafaldigande intryck. En gata som ledde in mot en förvirring som jag närmast av en slump - lyckligtvis! - lyckades ta mig ut ur.

Under den pretentiöst litterära pseudonymen Scharlach begick jag en handling som bara visade i hur hög grad jag förlorat kontakten med verkligheten. Paradoxalt nog blev det början på min väg tillbaka tilll samma verklighet.

Idag tänker jag på George Perec.

Och jag tänker på vilken bild som bäst låter sig användas för att beskriva ett liv. Mitt liv.

Jag tänker på en kotte med tändstickor i. Som man kunde leka med som barn. Först gör man en ko. Kotten har fyra ben. I form av tändstickor. Sedan gör man en igelkott. Kottens ena sida är helt täckt med tändstickor. Och därpå en sjöborre. Hela kotten full med tändstickor. Åt alla håll.

Man kan säga att mitt livs stora katastrof, den som skedde på Rue de Furstenberg är som en kotte. Innehåller frön. Till vad som komma skall. Utifrån denna mittpunkt leder mitt liv ut – i form av en mängd tändstickor. Presumtiva igångsättare av eldar. Eldstartare.

Eller ska man se tändstickorna som vägar in mot en centralpunkt som liksom var naturgiven? Så som mitt liv hade artat sig, fanns det kanske bara en möjlig knytpunkt från vilket livet därefter kunde utgå. Fröa av sig från...

Det kanske låter väldigt pretentiöst. En annan bild som jag har av mitt liv är ett oscillogram. En oscillerande kurva. Mellan nu och då. I vissa faser av mitt liv har jag varit väldigt inne på det förflutna.

Kanske hänger det samman med min barndom. Min uppfostran skedde i skuggan av sextiotalsrevolten. Jag gick från tidig ålder enbart i olika alternativa skolor. Montessori. Waldorf. Etcetera.

Redan som 10-åring hade jag gjort upp listor på mina Dylan-favoriter: Sad Eyed Lady of the Low-Lands och One More Cup of Coffee låg i topp.

Som ett fadersuppror vände jag mig sedan bort från allt vad populärkultur och alternativkultur hette. Jag formligen frossade i allt som kunde härröras till klassicistiska epoker. Jag älskade Goethe. Och Stefan George. Men Racine var ändå min favoritförfattare, och i synnerhet Fedra, som av någon outgrundlig anledning tycktes mig utspela sig i orientalisk harem-miljö.

Fedra var också den en tändsticka in mot centralpunkten. Kotten med tändstickor. Detta kuvande av passionens eld. Passionen som leder till ödeläggelse och undergång.

Kan någon fatta hur en semmel-jury (SvD) kunde ge Dalpojkens semlor underbetyg, medan en annan semmel-jury (Metro) gav Dalpojkens semlor toppbetyg? Jag köpte idag en semla där, vilken jag just nu avnjuter. Tycker förvisso inte att dagens semlor hos Dalpojken håller lika hög klass som för fyra-fem år sedan, men de skulle lugnt få en stark trea eller svag fyra, om ni frågar mig.

Som det så ofta är, ligger sanningen alltså nånstans mittemellan expertisens divergerande åsiktsyttringar.

Jean Léon Gérôme och Eduard Bernhard Debat-Ponsan målade på 1800-talet just den typ av tavlor som Hallgrens och Krafts dikter är skrivna i opposition mot. Fyllda av schabloner – här schabloner och fördomar om både kvinnor och svarta.

Softar. Läser en ny stark poet, Hanna Hallgren: Burqa.

Känns lite påverkad av Kraft. Även om i och för sig ”Bevis” kom senare. Men de påminner mkt om varandra. Återigen får jag bekräftelse på att jag är inne på rätt spår. I mina efterforskningar runt Orientens representation.

Man känner att Hallgren har en gedigen utbildning (Bisksops Arnö, där hon kanske kan ha varit lärling till Kraft?). Poesin känns verkligen genomreflekterad. Inte det minsta betryggande. På ett ändå betryggade sätt.

Jag gillar att gå vilse. I det genomreflekterade.

Dagens låt

Fischerspooner: Ritz 107

Bildtext: en provokativ oljemålning, signerad Karin Mamma Andersson

Jag var på Moderna i helgen. Och såg samtidskonst.

Mycket fascinerar. Men långt ifrån allt. Var är t ex Joanna Rytel? Var är en gammal spjuver som Dan Wolgers?

En favorit är dock Marianne Lindberg de Geer. Marianne har placerat in svarta människor, av till synes afrikanskt ursprung (men i vissa fall kanske indiskt – osäkerheten är inskriven i verken på spännande sätt) på typiskt svenska oljemålningar av amatörkonstnärer. Mycket tankeväckande. Tyvärr hittar jag inget verk utlagt på nätet som tillåter mig att visa målningarna här. En återgivning i ord kan givetvis inte göra tavlorna rättvisa.

Ett mycket kontroversiellt möte som verkligen infriar de högt ställda förväntningarna sker mellan två favoritkonstnärer som arbetar inom olika medier. Karin Mamma Andersson – jag verkligen älskar det namnet! Smaka på det igen!! - har gjort en underbar replik till en av mina favoritförfattare i nutiden, Elfriede Jelinek.

Samma ångest sprider sig över ett alplandskap som inom ramen för verket tycks vara på väg att brytas ner.

Ett utforskande av vår reception. Ett tänjande av gränser. För vad vi uppfattar som vackert. Som smakfullt. Det finns i Karins målningar även ett slags sexuellt inslag. Inte explicit. Men underförstått. En i mina ögon perverterad sexualitet. Avspeglad i de osmakliga rörelserna i tavlan mot håligheter.

Mycket starkt. Enligt min mening.

I dag var jag förresten på Moderna. Underbar miljö. Men mer om det i senare inlägg…

Sen hem hit, åt en salladsmiddag – idag maché. Dinerade ensam.

Hade lite pasta på salladen, och på pastan lövbiff med soltorkade tomater samt parmesan. Mkt enkelt. Efter konceptet "På salladsbädden". Spritsade crema di balsamico över det hela. Vatten ur Råman-glas. Enkelt. Så välavvägt. På stereon Mahlers femma. Adagietto-satsen. Döden i Venedig.

Var och tränade sen. På SATS. Duschade. Parfym: Gautier. Sen rask uppfriskande gångtur hem.

Nu ska jag strax sova. Satt och bläddrade i Ulf Karl Olov Nilssons ”Block”.

”jag gråter med öppna ögon” – så läser jag. Hos UKON. Som han kallas. Men som sig bör är det en bild som berövas sin suggestionskraft. Allt för att få läsaren att läsa kritiskt. "Med öpppna ögon."

Som sänglektyr blir det dock Said ikväll. Förbereder min uppsats. Känns bra. Ett slags harmoni.

Tagit det väldigt lugnt i helgen. I lördags var H och hennes syster här på middag. De skulle ut sen, och det var väl hemligt för H:s kille att hon var här. Fast det var helt oskyldigt.

Jag bjöd på pasta med skaldjur. Blev riktigt gott: fräste lök och lite rotfrukter, persilja och vitlök. Hällde i vitt vin, fiskbuljong. Kokade ner det ordentligt, sen stekte jag pilgrimsmusslor, kattfisk , kräftstjärtar och tigerräkor – allt inköpt färskt på Melanders fisk. Toppade sen med med några grönmusslor i skal. Serverade det mkt enkelt till färsk tagliatella och ett par basilikablad. Till det ett gott, torrt Muscadet-vin.

Vi pratade om Wästberg, sen Danielsson. Det absurda i hela grejen med Danielson, även om jag vet att H gjort liknande saker, i alla fall i den bemärkelsen att hon varit ihop med mycket äldre män. Men jag förmodar att de sett bättre ut, varit tilltalande på ett annat, mer attraktivt sätt. Svårt föreställa sig ett mindre attraktivt sätt, för övrigt.

Sen efter den hemska schlagerfestivalen försvann de ut i natten, men jag blev kvar. Kände mig lugn, harmonisk. Med att vara själv.

Såg ett par avsnitt på Seinfeld på Dvd. Kröp ner i min säng och läste ett par Kraft-dikter. Somnade.

Dagens låt:

Morgan Geist – Lullaby / Erlend Oye - A Place In My Heart (Acapella)

(spår 17 på DJ Kicks: Erlend Oye)

Jag får ibland frågan om det inte finns någon lite äldre svensk författare som jag gillar. Vid sidan av unga författre. Som Åsa Maria Kraft. Malte Persson. Joar Tiberg. Etcetera

Och det finns det, naturligtvis. Vissa stilister. Anders Ehnmark. Hans korta meningar. Eller Per Wästberg.

Ingen kan frammana bilden av ett svunnet Stockholm med samma språkliga sensualism som Per Wästberg. När man läser honom kan man riktigt se Hjalmar Söderberg strosa omkring på gatorna. Bland cigarrbutiker och vattenbarer. Bo Bergman på restaurant Rydberg.

När man läser Wästberg känner man hur passionen ligger och ruvar under den glasklara, välavvägda stilen. Jag tror att det speglar Per som människa. En stil som lyfter fram det privata. Även om Per inte bloggar. Så förstår man hur han är som människa. Kylig och samtidigt glödhet.

Jag blev därför inte förvånad när jag såg att Per var kär. I en mycket yngre kvinna. Över trettio års åldersskillnad. Men kärleken överbrygger - som bekant - alla avstånd. Så ock tidsliga. Själv känner jag mig i och för sig rätt främmande inför att bli ihop med en drygt trettio år yngre kvinna. Av förklarliga skäl.

Per sa att han var beredd att bo i tält med sin nya kvinna – så passionerad var han. Nu hörde jag att Per har sålt sin och sin exfrus tjusiga våning vid Johannes kyrka. På Luntmakargatan. Till ett annat par i Mediesverige. Beloppet var åttasiffrigt.

Det blir många tält. Kan man lugnt påstå.

Lite mer listor:

Favoritskådespelare, manliga:

1. Jean Marais
2. Robert Mitchum
3. Jeremy Irons
4. Johnny Depp
5. Alain Delon
6. Paul Newman

Eftersom detta även är en politisk blogg så kan det vara på sin plats att ge en länk till lite info rörande de rätt tydliga antydningarna i det som skrivs just nu i pressen om statssekreteraren Lars Danielsson och hans representation samt det besynnerliga i hans minnesluckor från annandagjul för drygt ett år sedan:

http://rightonline.blogspot.com/2006/02/danielsson-var-inte-p-jobbet-p-hela.html

Lite Malte-stuk på bloggen idag!

Vem är er favoritöversättare från franska till svenska?

De nominerade är:

CG Bjurström
Gunnel Vallquist
Gunnar Ekelöf
Jan Stolpe
Greta Åkerhielm
Karl August Hagberg
David Sprengel
Ingvar Björkeson

Det pågår en diskussion om sköna killar. Är jag en skön kille? Ja jag spelar inte innebandy, men har ju onekligen rätt kvinnliga intressen. Det förefaller råda en oenighet om hur en skön kille ska definieras egentligen. Jag är ju rätt olik Virtanen också. Kanske är jag lite för grubblande för att vara en skön kille? För intellektuell... och originell?

Min tid i New York var allt annat än lustfylld. Som en följd av den omtumlande händelse som gjorde att min ungdoms överspända konstanammelse fick ett så drastiskt slut på rue de Furstenberg i Paris, hamnade jag genom ett ödets nyckfulla spel i New York. Eller öde och öde. Mitt moderssarv var om inte betydande så åtminstone tillräckligt för att låta mig att tillbringa ett år i en rätt spartanskt möblerad liten lägenhet vid Gramercy Park, vilken jag fått låna av en av min fars kontakter.

I lägenheten fanns, som bruklig är, en nyckel till parkgrinden, vilket gjorde att jag kunde ta mig in i den anspråkslösa parkanläggningen där ekorrarna kilade runt och där retirerade koncernchefer gjorde sin dagliga power walk med hantlar i händerna.

Min stil var fortfarande rätt antedaterad. Jag älskade tweedkavajer med en näsduk nonchalant nerstoppad i bröstfickan i kombination med cashmere-scarfar och lammullströjor från Ralph Lauren. Till detta hade jag – som en eftergift åt det amerikanska modet – börjat bära jeans. Om jag tidigare under gymnasieåren haft en närmast monoman aversion mot jeans – delvis som en konsekvens av min anakronistiska smak överlag - frossade jag nu ju i olika jeansmärken.

Poesin hade jag nu som en konsekvens av den katastrof som ägde rum i Paris övergivit för romaner, och som vanligt var jag inte främmande för att använda litteraturen som ett slags assessoar till min övriga – i mina egna narcissistiska ögon – stilfulla apparition. Jag bar följaktligen ständigt med mig romaner av Scott Fitzgerald, Henry James och Edith Warthon.

Emerson har jag däremot alltid funnit en smula preciös liksom de med transcendetalisterna närstående Hawthorne och Thoreau.

Jag plöjde New Yorker och Vanity Fair, och knöt kontakter bland studenterna på de kurser jag tog, men kände mig ändå aldrig hemma i USA. Jag hade svårt för den amerikanska mentaliteten. Den amerikanska ytligheten uppfattar jag som närmast cementerad i folksjälen – som en följd av århundraden av ständiga uppbrott, vilka gjort att folk utvecklat ett sinnelag som innebär att man knyter kontakter på ett så lättvindligt sätt att de lika enkelt går att bryta.

Mitt sinnestillstånd ville emellertid något helt annat, något mer.

Jag kommer ihåg hur jag satt i Central Park och drömde mig hem. I fantasin skisserade jag upp middagar i min mormors lägenhet i Lärkstan – men nu med mig som värd och nån ung vacker kvinna som gäst. Jag kommer ihåg hur jag i detalj målade upp varje steg i samvaron, varje moment i matlagningen och varje liten nyans i den förförelseakt som jag såg som en naturlig konsekvens av en så pass väl genomförd middag.

Givetvis fick detta mig bara att längta än mer starkt efter det liv jag lämnat. Men likt ett barn som inte kan låta bli att peta på en sårskorpa bara fortsatte jag att gräva ner mig i alltmer detaljerade fantasier om det liv som jag hoppades kunna återvända till.

Online Schools

Tänker på C, hur konstigt jag tyckte det var att hon var så helt ointresserad av svart musik. I och för sig är hon ju adopterad. Men ändå. Man borde väl söka sina rötter? Kan man tycka. Men hon gillade bara mycket sval jazz. Lounge-musik. De Phazz. Gotan Project. Cocktailmusik om ni frågar mig.

Sen tänker jag på det konstiga. I att rock-musik blev så populär. Elvis. Hur kommer det sig egentligen att vita medelklass-amerikaner kunde känna igen sig så mycket i de svartas musik. I bluesen. Formad i svarta ghetton i USA. Av människor med rötterna i den afrikanska traditionen. Med bakgrund i ett förtryck. Det är en verklig gåta för mig.

Finns det ett slags varma underströmmar i kulturen som liksom löpet där oberoende av klass, oberoende av ens kulturella identitet? Oberoende av ens kön? H gillar ju Delacroix fast hon är typiskt svensk överklasstjej. Och Outcast. Varför gillar hon inte Joanna Rytel? Eller Anna Hallberg? Definitivt inte Daniel Sjölin. Definitivt inte Aase Breg – varför? De speglar ju hennes värld? Eller?

Borde inte den amerikanska medelklassungdomen, och därefter den europeiska, ha fastnat för en annan typ av musik än de svartas? Hur kunde de förstå nåt som i grunden inte hade nåt med deras värld att göra? Det är ju ungefär som att säga till rinkebykidsen: Läs Stiernhielm! Kolla på Carl Larsson! Bry er inte om Jonas Hassan Khemiri!

Borde inte de vita medelklassungdomarna skapat en musik med tydliga rötter i deras egen värld? Musik ungefär som Lasse Berghagens?

Så skedde ju sen. Med Kraftwerk. Mer systematiska förstås än Lasse B. Mer intellektuellt, och konstnärligt medvetet. Men ändå: de hade ju den ambitionen – att hitta ett musikalisk korrelat till tillvaron i Düsseldorf. Snarare än till barerna i New Orleans.

Men det paradoxala då, ja det var ju att de svarta kom igen och liksom snodde tillbaka hela konceptet. Kraftwerks musik, formad med den tydligt uttalade ambitionen att skapa en musik som speglade en europeisk, och i synnerhet tysk, erfarenhet av efterkrigstiden- på behörigt avstånd från amerikanska Södern - den musiken blev sedermera grogrunden för hip hop. För de svartas Nya Musik.

Hiphopen växte fram ut breakdancen i Brooklyn till tonerna av Autobahn.

Att sedermera hiphopen kom att bli den vita medelklassens favoritmusik är på det sättet enklare att förstå än att blusen blev det.

Aktivitet kontra passivitet

Lord Frederick Lightons ”Idyll”. Ännu en av dessa många bilder som cementerar fördomar i samhället: den virilt muskulöse mannen tycks ha fullständig kontroll på sin ”flöjt” alltmedan kvinnorna förbinds med letaragi, sexualitet, dröm och allnän passivitet.

Idag en skön dag.

Tänkt på mina barndomsminnen från farmor. När vi hälsade på släkten i Algeriet. Ett år åkte vi dit i december. Stannade över julen. Jag kanske var 10 år. Kommer ihåg de kyliga morgnarna. Hur jag följde farfar och hans bror tillsammans med min pappa till kafeet.

Den enkla inredningen. Kaklet. Kan känna sån längtan efter det där. Ett slags minimalism. Inget något man förbinder med orientalism direkt. Bara enkla stolar. Hur de var så nyfikna på mitt liv i Stockholm. Jag försökte säga att det inte skilde sig så mycket från livet i Paris där farfar och farmor bodde.

Men min farbror hade svårt att förstå.

Ja jag älskade de där morgnarna. Den svaga doften av haschisch. Det söta minttéet. Känslan av renhet.

Jag tror den känslan blev vägledande sen. Helt motsatt mormors värld. Det överbelamrade. Hos mormor.

När jag hittade fram mot min minimalism var minnena från farmors by vägledande. Och ett viktigt korrektiv till den bild av min fars bakgrund som omedvetet fanns i min mormors värld med hennes närmast monströsa Delacroix-reproduktioner. Dessa bilder som sedermera skulle föra mig nästan somnambult i riktning mot den rue de Furstenberg där en period i min ungdom fick sin brutala avslutning.

Men mer om det i ett senare inlägg. Jag kan känna att jag stundtals föregriper för mycket. Säger mer än jag borde.

Nytt recept

På salladsbädden 2

Utgå från receptet nedan med salladsbädd och rotfruktsmix.

Men i stället för kyckling så gör ni rullader av lövbiff enligt förjande:
Bred ut ca 1 tsk dijonsenap på lövbiffen, lägg en kvist färsk fransk dragon i mitten och rulla ihop. Rulla en skiva parmaskinka runt rulladen. Stek.

Lägg två stekta rullader på rotfruktsmixen på varje portion (som i sin tur ligger på salladsbädden, se bloggen nedan), spritsa sen över med Crema di Balsamico.

Smaklig måltid!

!dZihan & Kamien- Refeaked – favorit just nu.

Verkligen helt off idag. Skrev en snabb grej till en tidskrift. Skulle iväg på föreläsning men kände jag kunde läsa in det hemma. Började läsa kurslitteraturen men slutade. Boring. Otålig började jag sortera min cd-samling. Hittade en skiva med Koop. Elektronisk jazz. Gillar den där sångerskan. Tror hon är från Japan. Kanske adopterad. Snygg. Sjunger smakfullt. Ja allt är extremt smakfullt.

Lyssnade på skivan, medan jag satt och bläddrade i en inredningstidning inför ett jobb jag åtagit mig som konsult.

En text som skall ledsaga en inredningsbutik med konceptet ”minimalistisk orientalism”. Exotism inom ramen för less is more-estetiken. Det var A som rekommenderat dem till mig. Rätt smart tänkt från hans sida.

Jag gillar att inspireras av musik. Just nu nu jazz. Down Tempo. Ambient.

!dZihan & Kamien har varit givna favoriter senaste dagarna tillsammans med Hotel Costes-skivorna (när L var här). Tänker att den typen av musik kan utgöra en grund för konceptet som i och för sig känns litet out of date, vilket jag dock inte har hjärta att påpeka för kunderna.

Just nu är det !dZihan & Kamiens “Streets Of Istanbul” som dånar ur högtalarna här - versionen från Refreaked-skivan - Mum's East West Mix. Vill dansa. Men har ingen partner.

Trist. Vill gråta igen.

Lite deppig efter att ha blivit utmålad som en sexist trots att jag skriver om parfymer och sallad och försöker leta mig fram till en hållning som inte styrs av vår kulturs negativa bilder av t ex just kvinnor.

Ett glädjeämne är dock Johannes Heldéns diktsamling ”En maskin av ljus” som recenseras idag i SvD på ett sätt som får det att klia i fingrarna på åtminstone mig.

Recensenten skriver: ”I Det underjordiska systemet berättas om hur poesin i en avlägsen framtid antagit helt nya former och hotar att infiltrera hela kosmos med sitt radikalt främmande språk. ”

På pricken min vision. Att den unga poesin idag verkligen ska nå ut med sin ”undersökande” attityd visavi världen.

Vidare i recensionen beskrivs nämligen hur Heldén ”utforskar språkets sumpmarker med arkeologens omsorg eller mikrobiologens vetenskapliga precision. Den språkliga materia som där hamnade under luppen”.

Man kan verkligen med recensenten hoppas att denna attityd skall ”infiltrera hela kosmos”. God natt!

Grupparbete idag igen. Hamnade med K och E som jag pratat en del med innan. De känner varandra sedan tidigare. Tror de gick nån folkhögskola ihop.

De ville inte stanna kvar på universitetet så vi åkte in till stan och hamnade till slut, efter en del tjat från K, på Ritorno. Jag fick nästan en astmaattack enbart av att stiga över tröskeln. K och E skrattade åt mig när jag sa att jag betydligt hellre skulle fika på Seven-Eleven. Jag tror de trodde jag skämtade.

De är tack och lov intelligenta båda två. Och attraktiva, i synnerhet E. Dessutom klär hon sig i väldigt åtsittande tröjor. Vi började prata om poesi när vi var färdiga med uppgifterna. K gillar Bob Hansson och när jag frågade varför sa hon att han är klok och begriplig. Jag frågade henne om hon finner ett värde i just begriplighet. Om hon inte anser att det bör finnas ett visst motstånd i poesi. En viss obegriplighet? Som hos Åsa Maria Kraft. Eller luckor till läsaren - hål och mellanrum att fastna i. Som hos Ninni Holmqvist och Malte Persson. "Not until we are lost do we begin to understand ourselves" som Thoreau skrev. Vilket ju förutsätter att texten kan erbjuda något att gå vilse i. Jag sa att jag tycker att det har med integritet att göra också. K blev lite sur över något tror jag.

E, som jag hade sällskap med en bit på väg mot tunnelbanan, pratade om The Knife och sa att jag kanske skulle gilla dem. Jag blev tvungen att erkänna att jag faktiskt hört väldigt lite av dem. Någon låt på radion bara. Men som hon beskrev dem lät de verkligen intressanta. Inte minst hennes entusiasm gjorde mig nyfiken. Innan vi skildes åt erbjöd hon sig till och med att bränna deras nya skiva till mig, varpå jag lovade att göra en blandskiva till henne i utbyte. E är verkligen trevlig. Ska fundera på skivan till henne ikväll. Skulle känna mig glad om det inte vore för att jag tror att det är något fel på min espressomaskin.

Henri Alexandre Gervex’ målning "Rolla". Ingen ur jämställdhetssynpunkt idealisk relation mellan man och kvinna direkt.

Var så less igår kväll. Helt uttråkad. Läste lite Kraft. Sen ringde jag L. Hon från i fredags. Telefonsex. Sedan kom hon över. Hon hann knappt genom dörren så var vi igång. Efteråt somnade hon helt utpumpad. Jag låg och tänkte. Hade dåligt samvete för H. Känner mig hemsk, som håller på såhär.

Jag vaknade mitt i natten sen och låg vaken. Betraktade L:s kropp. Kände hur jag blev tänd av hennes sovande uppenbarelse – tänkte på henne ungefär som kvinnan på en av de Henri Gervex-målnigar jag har väldigt delade känslor inför. Liksom inför hela den där Proustska värld som Gervex iscensätter i sin aristokrati-baserade konst.. På morgonen berättade jag hur som helst det för L, berätade hur jag betraktat henne, och hon visade sig gilla hela grejen. Varefter vi älskade igen.

Jag kan se att jag inte har ett så nyttigt liv just nu. Känner sån inre tomhet. Hela jag är som ett glas av Ingegerd Råman fast utan innehåll.

Adrians alternativ till Linda Skugges knäckiga paj. Ett mycket enkelt och snabblagat recept som lämpar sig även för romantiska middagar.

Hemligheten bakom det här receptet består i att hitta de rätta proportionerna mellan de olika salladssorter som idag finns att köpa på lösvikt (se foto).

Jag föreslår: 40 % Maché-sallad, 20 % Ruccola, 20 % färsk spenat, 10 % Mangold, 10 % Tatsoi

Dela en kycklingfilé per person i mindre portionsbitar. Marinera 30-60 minuter i teriyaki-sås (OBS det måste vara Blue Dragon), litet pressad vitlök samt en dutt sambal oelek.

Skär ett antal rotfrukter i små 5x5 mm kuber: palsternacka, morot, kålrot, rotselleri (tänk att åtgången är 1-2 dl rotfruktsmix per person).

Stek rotfrukten i 15-20 minuter. Salta och peppra. Låt dem stå på eftervärme.

Stek kycklingbitarna snabbt i olja.

Gör på varje tallrik en bädd med salladen i enlighet med ovanstående proportioner. På varje tallriks salladsbädd skall det läggas 3 halverade körsbärstomater samt krutonger (säljs tillsammans med lösvikssalladen, se foto)

Lägg därpå på de stekta rotfrukterna, 1-2 dl per tallrik i en specifik hög på salladsbäddens mitt. Lägg därpå de marinerade kycklingbitarna som stekts uspridda (litet lätt anarkistiskt!) över sallad och rotfrukter.

Spritsa på det hela med Crema de Balsamico från ”Zeta” så att det bildas 5-8 vackert utförda strängar på varje tallrik. Salta med flingsalt, 1/2 - 1 tsk per portion.

Smaklig måltid!

Delacroix variant på den exotiska kvinnan, hon vars ”blick förvånar med sin öppenhet”.

Jag ser i DN att min upppfattning om hur modernismen gör rent hus med denna misshagliga orientalism också omfattas av den i mitt tycke mycket tjusiga kvinnan Ingela Lind som sammanfattar det hela på ett i mina ögon helt lysande sätt:

"Först ut var Henri Matisse, som ersatte orientalismen med orientalitet (...). Matisse (arbetade) inte huvudsakligen (...) med exotiska accessoarer, sådan figurativ rekvisita som tidigare västerländska målare hade hämtat från Turkiet, Marocko eller Egypten. Han trängde i stället in i det islamiska sättet att tänka i bild och valde rena färger, arabeskliknande teckning, inga skuggor, inget modellerande och en tvådimensionell rymd lik den på islamisk keramik. Detta enligt regeln som också gäller för Alhambra: ingenting tungt eller tillgjort. Ingenting som stoppar rörelsen, varken i tanken eller i linjen."

Delacroix är just tung och tillgjord. Matisse däremot skapar en "orientalitet" i Le Corbusiers anda. Stram i sin linjeföring. Ren och klar som vatten. Eller som ett glas av Ingegerd Råman, som för övrigt intervjuas i dagens DN:

"Medan jag intervjuar henne dricker vi vatten ur glas som hon själv har formgett. Det är helt vanliga dricksglas, runda och raka, ingen dekor, inga tillägg. Man kan tycka att ett så enkelt föremål för länge sedan skulle ha funnit sin perfekta form, sina ideala proportioner, att inget finns att tillägga. Men så är det inte."

"Cylinderformen är hennes Haydnpartitur, glaset är musiken vi hör."

"Det estetiska uttrycket kan man parfymera hur mycket som helst, men med funktionen går det inte att fuska."

Ibland får man den spöklika känslan av att det är man själv som skrivit det man läser.

Längtar efter C, känner sån saknad. Sån tomhet inombords. Grät mig till sömns igår. A var här igår kväll också. Vi spelade tv-spel, drack vin. Han ville ha med mig ut. Jag orkade inte. Så han gick själv.

Tänker på hur C en gång när vi älskade ville att jag skulle kalla henne något jag inte kan nämna. Ord jag inte skulle kunna skriva här. Sådant som helt enkelt inte får nämnas.

Jag försökte förklara för henne. Försökte få henne att förstå att det inte bara är ord för mig. Att det är större än så. Att det där är något jag inte vill släppa in. Något jag vill hålla på avstånd.

Jag minns så tydligt anstrykningen av skam i hennes blick. Och den förbjudna reaktion den blicken skapade i min kropp. Just då.

Det uppstod en spricka då. En första ristning i vad som skulle bli ett spindelnät av krackeleringar.

"Det är för att jag älskar dig" ville jag säga till henne. "Det är för att jag vill skydda dig".

Men jag sa inget.

Hon somnade med ryggen mot mig den natten. På morgonen sa jag det. Ordet. Och hon sa det motsvarande ordet. Till mig. Vi älskade som besatta. Det var verkligen början till slutet.

Gauguins version av ”kvinnor vilkas blick förvånar med sin öppenhet”, vilka bjuder ut sina ”välsmakande frukter” till den manlige konstnären och betraktaren.

Gauguin dog 55 år gammal i komplikationerna efter den syfilis som han ådrog sig som sjöman i sin ungdom. I sin bok Noa Noa beskriver han t ex sakligt hur maoriska kvinnor vill bli tagna med våld.

Gauguins ”lyckliga stränder” på ”en lättjefull ö, där naturen skapar egendomliga träd och välsmakande frukter”, och där kvinnornas blickar ”förvånar med sin öppenhet”

Jag tänker på C. Tänker på hur mina insikter fick allt att rasera. När jag förstod. Verkligen förstod. Hur den njutning jag erfor med henne var en del i ett större mönster. Jag adderade. Min Baudelaire-beundran adderades med min fascination för Gauguin.

Denna fascination för njutningen. Lättjan. Att den så ofta skulle förbindas med just det sydländska.

I ”Parfum Exotique” skriver Baudelaire:

När jag inandas doften från ditt varma bröst
ser jag lyckliga stränder utbreda sig,
vilka en oföränderlig sols eldar lyser upp;

en lättjefull ö, där naturen skapar
egendomliga träd och välsmakande frukter;
män vilkas kroppar är slanka och starka,
och kvinnor vilkas blick förvånar med sin öppenhet.

Förd av din doft mot hänförande trakter,
ser jag en hamn full av segel och master,
ännu helt utmattade av havets våg.

Är det inte exakt detta som Gauguin flyr in i? På en kurs i litteratur pratade läraren om att bilden av hamnen hos Baudelaire stod för döden. Det har jag svårt att köpa. Jag ser hamn-motrivet som väldigt osjälvständigt. Det framgår när man adderar. När man ser detta i relation till Gauguin eller till Delacroix. Samma män. Vita män. Exploatörer. I mina ögon mer exploatörer än konstnärer.

Jag känner mig helt tom. Som min minimalistiskt inredda våning. Allt jag längtar efter känns så besudlat. C:s doft av exotism och värme, hennes bröst så där syntetiskt hårda mot mitt bröst när vi älskade. Hur mycket av min kärlek till henne var egentligen bara formad av min föreställning om perfektion? Vilken i sin tur var formad av den bild som jag fått mig förmedlad genom den kultur där jag lever?

Ibland känns det som att all kunskap, all min insikt slagit upp ett stort hål inom mig.

Min polare A som är kvar i reklambranschen drog med mig ut igår. Hamnade på Köket. Helt hysteriskt. Där träffade jag H, som jag inte träffat på flera månader, och som jag hade en relation med för 4-5 år sedan.

Konstigt jag känner mig verkligen som en tvillingsjäl med H fast vi är så olika. Kanske hade det att göra med att våra mödrar båda hade avlidit i ungefär samma veva. Vi kunde mötas i sorgen.

Vi har ju annars rätt olika smak i det mesta, och hon måste nog i ärlighetens namn karakteriseras som en rätt typisk Stureplansbrud i mångt och mycket. Fast hon har en konstnärlig längtan. Och ådra. Och bättre smak än de flesta tjejer av hennes typ. Hon gillar litteratur. Men inte Åsa Maria Kraft. Utan mer Bengt Ohlsson. Och hon gillar konst. Fast mer Delacroix och Gauguin än Joanna Rytel. Konstigt med tanke på att hon är kvinna.

Vi hade bra sex, fast nu är det ju rätt länge sen. Hon gillade att göra det på lite udda ställen som bord och i lite offentliga miljöer. Men nästan ännu mer gillade hon att man bara var ömsint mot henne. Länge. Hon bara gillade så mkt att man låg och smekte på samma ställe typ ryggen. I timmar.

Jag kan sakna den ömsintheten. Efter henne var jag ihop med C i drygt två år. Det var inte lika lugnt. Det var nån sorts total öppenhet, vilket ledde till en rätt extrem passion men också till att vi båda sårade varandra väldigt mycket. Relationen till C var överlag mycket komplicerad. Vi var mer lika varandra: båda från främmande kulturer. Hon adopterad. Mörk. Lång och smal och extremt feminin. Prövade verkligen ständigt min kärlek. I tid och otid. Ett borderline-beteende.

Jag kan ändå längta så mycket efter den öppenhet som fanns i förhållandet med C. Jag kan längta efter att vakna bredvid henne. Hennes varma kropp. Men till slut fungerade det bara inte. Jag ifrågasatte hela vår relation och inte minst de fantasier vi utvecklade, som ofta kretsade kring hennes exotism. Jag läste Baudelaire-dikter för henne, dem han skrev till sin mörka älskarinna, Jeanne Duval. ”Parfum Exotique” exempelvis. Samtidigt som jag kände hur hela den där grejen med mig som nån sorts Gauguin och hon som den oskyldigt naiva söderhavsprinsessan blev mig alltmer motbjudande. Problemet var att vi samtidigt hetsades upp så mycket av det, kanske delvis just som en följd av det förbjudna i hela situationen.

Men sedan fungerade det inte med att hon prövade min kärlek så till den grad att jag blev sårad. Hon kunde ägna timmar åt långa utredningar rörande sina älskares kön (jämförelser som inte alltid utföll till min nackdel förvisso, men som icke desto mindre kändes extremt olustiga) och bli helt upprörd över petitesser så som på vilken parkeringsruta min bil stod parkerad på när jag hämtade henne på jobbet. Till slut orkade jag helt enkelt inte längre. Och det kan jag ångra. Samtidigt som jag inte kan se att jag hade något egentligt val.

Återigen något som får mig känna mig så sprickfärdig av motstridiga känslor. Återigen denna upplevelse av porslin.

Men för att återvända till gårdagens eskapader så gick jag i hemlighet hem med L, en kompis till H (alltså hemligt för H, som trots att hon numera har sambo, skulle slå ihjäl mig – bokstavligt!!! - om hon fick reda på det). Så här i efterhand kan jag ångra det. Vi hade typ inget gemensamt men hon var väldigt fysiskt attraktiv. Rätt lik C. Fast inte mörk. Men jag nämnde inte ens Åsa Maria Kraft. Det kändes som att det inte hade lett någonstans att prata om vare sig henne eller Joanna Rytel.

Därför kändes det ändå så ensamt.

Sir Lawrence Alma Tadema bild av rosenbadande kvinnor finns inte bara på omslaget till Åsa Maria Krafts fina diktsamling "Bevis". Den var tillika en given favorit för mig ända tills dess att jag som student av reklam och marknadsföring i New York bekantade mig med den minimalistiska estetiken.

När jag flera år senare läste en grundkurs i genusvetenskap insåg jag att många av de reklammänniskor som jag brutit med, ändå i mångt och mycket hade haft rätt. Eller kanske inte rätt men jag blev förvånad över i hur hög grad de ändå var vidsynta och emanciperade - allltmedan jag som ung gymnasist hade förts bakom ljuset i min överspänt känslosamma smak. Less is more-estetiken kan kanske anklagas för en del. Men den är inte vare sig sexistisk eller rasistisk.

Porslinsman... men kanske i lika hög grad poesiman.

Så länge jag kan minnas har jag älskat poesi. Redan som barn lyssnade jag andäktigt till Lennart Hellsings härligt absurdistiska nonsenspoesi. I tonåren hade jag en rätt överspänd goth-period och hemföll då åt en närmast manisk dyrkan av den franske poeten Charles Baudelaires dikter. Saken blev inte bättre av att jag förenades med Baudelaire i min dyrkan av den överspände målaren Eugène Delacroix. Som ung gymnasist gick jag till och med så långt som att på en vinindränkt halloweenfest recitera Stefan George på tyska för några oförstående Cure-beundrarinnor.

Efter gymnasiet hamnade jag ju genom ett arv från min mor i New York, där jag pluggade reklam. Där befriades jag definitivt från det gothiska. Men någon poesi läste jag inte direkt.

Så när jag återvände till Sverige var jag inte så litet svältfödd på poesi, och började genom min vän J att utforska den nya svenska samtidslyriken.

Så mycket spännande jag missat!

Nu idag har jag huvudsakligen två favoriter bland de unga författarna. Min absoluta favorit är nog ändå Åsa Maria Kraft. Hennes bästa bok heter ”I ständig hög konversation mellan jungfrurs huvuden, det sker”. Men även Krafts senaste gillar jag. Den har en helt annorlunda titel: ”Bevis”. Spännande kontrast mellan den långa invecklade titeln och den korta, kärnfulla. Men det betyder inte att Kraft i sin nya bok är någon lättillgänglig poesi.

Vissa människor, inte minst reklamare, frågar mig hur jag kan gilla poesi som är så obegriplig. Men jag brukar svara med en motfråga: hur kan ni säga att ni gillar t ex en viss gata? Kan ni, handen på hjärtat, påstå att ni verkligen begriper den?

Krafts senaste diktsamling utforskar språket, inte minst som manipulativt instrument. Jag älskar en dikt som denna:

Delvetet
jagvetet
desomhelarallt
varandramardröms-
lekvetet
vetdelet

Det påminner lite om en annan av mina favoriter, Aase Berg. Samma lekfulla trixande med bokstäver och ord. Man anar inte så litet just Hellsing i bakgrunden, samtidigt som jag kan känna att det här finns en mycket större medvetenhet och insikt än hos den gamle barnboks-gurun.

Det konstigaste med Krafts ”Bevis” är ändå omslaget: en målning av Sir Lawrence Alma Tadema. Den är målad i nyklassicistisk stil och jag förmodar att detta skall förstås ironiskt. Som den typ av publikflörtande konst som Kraft utmanar å det grövsta.

Min andra favorit bland unga författare heter Malte Persson. Hans andra bok, ”Apolloprojektet” är liksom Krafts dikter väldigt svårfångad. Jag gillar verkligen slutet på ”Apolloprojektet”: ””Författaren... sugs in i bokens sista punkt.”

Min mor, som var mycket intresserad av formgivning, lämnade efter sig en samling glas som jag och min syster delade mellan oss. Till min stora glädje tillföll ett flertal av Ingegerd Råmans magnifika verk mig. När jag var yngre ansåg jag att de var "tråkiga" och förtjustes istället över Alvar Aaltos lekfulla vas i vilken en bukett tulpaner alltid tycktes vara på väg att slå ut (Aalto-vasen tillföll sedermera min syster som på sitt anarkistiska manér brukar servera bulgursallad ur den).

I Ingegerd Råmans glas finns inget insmickrande. Ingen onödig dekor. Bara väsentlighet. Det är glas som inte försöker förställa sig eller behaga. Arkaiska och högdragna står de på min fönsterbräda. Fullständigt trygga i sig själva.

Glasen med frostade ränder får mig att tänka på Ninni Holmqvists novellsamling "Kostym". En bok som känns lika angelägen nu som när jag läste den första gången - omgiven av ett ogreppbart New York i vilket de precisa textraderna blev till livlinor jag klamrade mig fast vid. Det är mellan raderna allt det obeskrivbara sker. Allt det som är livet. Och det är mellan glasets frostade ränder ljuset bryts. Ändrar riktning. Får liv.

Det är en minimalism som på samma gång är trygg och utmanande. Så befriad från samtidens ständiga krav på bekräftelse att mina ord inte räcker till. En perfektion där allt jag vill säga blir till klumpiga fingeravtryck.

Vissa frågar mig om varför jag surrar så mkt om Delacroix. Jag tror den här målningen i kombination med fotot från de aktuella ambassadoroligheterna kan kasta ljus över hur Delacroix bild av muslimer lever kvar idag i mediernas sätt att skildra muslimer.

I min roll som bloggare känner jag mig föranledd att lotsa mina många läsare till andra bloggar. Och där vill jag främst föra fram två av mina absoluta favoriter, nämligen Sigge Eklund och Isobel Hadley-Kamptz, vilka skriver på ett i mina ögon väldigt tilltalande, personligt sätt. Bildat, kritiskt och välformulerat. Viktiga egenskaper i mina ögon. Likaså kan jag känna en affinitet till dem i deras… ja jag vill nästan - med risk för att uppfattas som patetisk - kalla det för… kärleksfulla attityd till tillvaron..

Jag kan ändå ibland tycka att de inte är tillräckligt personliga. Och det är förvisso inget jag klandrar dem för. Men jag vill ofta kunna krypa ännu mer in på skinnet på den jag läser. Jag kan längta efter det. Närheten.

I skydd av min anonymitet hoppas jag just kunna blottlägga ännu mer av egna känslor, av min privata situation. Jag är ju dessutom i den på en gång lyckliga och olyckliga situationen att jag för tillfället inte har något ”fast sällskap”, vilket tillåter mig att blotta mitt kärleksliv utan hänsynstaganden till någon närstående kärlekspartner. Vilket jag tror är väldigt viktigt för att en närhetsrelation till läsaren skall erfaras.

Jag ber er betänka ordet ”parfyms” etymologiska bakgrund: latinets per fumes - ”av rök”. Inget fysiskt som står i vägen

Jag kan ibland tycka att text är som parfym. Det är ständigt en fråga om vad man vill få mottagaren att erfara. Låt oss säga att du vill skapa en känsla av apelsin-doft. Vad ligger i den känslan – i ”apelsin-känslan”? Kanske skidturer på skare. Du skalar en apelsin vid en solig lad-vägg (vilket ord! – smaka igen på det: ”lad-vägg!”)? Eller du har stannat bilen vid en apelsinlund i Sydspanien? Vad man än väljer så handlar det om något vidare än bara en specifik frukt och doften av den frukten. Man vill förmedla en känsla: ett konglomerat av smak, taktila sensationer, texturer, friskhet, njutning, kanske till och med väderlek.

Smak, taktila sensationer, texturer – jag skulle påstå att den gemensamma nämnaren mellan dessa termer är ordet ”närhet”. Parfymören måste kombinera dofter på ett sätt som väcker känslor av apelsiner eller söderhavsstränder. Han eller hon kan inte slå sig till ro med att ge parfymen en doft av blott och bart apelsin, eller av tång. Då blir det platt. Då skapas ett avstånd. Distans. Närhetens motsats.

Jag tror att en personlig touch i en text är just en sådan förutsättning för närhet. Intimitet. Men inte intimitet på bekostnad av okritiskhet. Det känns som en väldigt svår balansgång. Lika svårt som för parfymören att undvika att vidarebefordra någon sorts fånigt naiv Delacroix-bild av en njutningslysten söderhavstillvaro. Därför ligger det i parfymörens intresse att även föra in en doft av modernitet, av samtidighet. Stad. Medvetenhet.

Jag kan tänka mig att doften citrus kan ha den effekten. En signal om medvetenhet och kritiskt sinnelag. Tokig tanke: att citron kan användas för att framkalla ”känslan apelsin”. ”Toppnot” kallas det med parfymörens vokabulär. I ärlighetens namn tror jag faktiskt inte att man behöver använda ens ett uns av "doften apelsin" för att skapa den doft som ger "känslan apelsin".

Själv är jag i och för sig svag för parfymer med tydligare basnoter, och i synnerhet då ädelträ och animaliska dofter. Jag tror att det kommer att framgå av mitt sätt att blogga.

För att testa läsekretsen: är ni med på en bloggutmaning? Vilken är er favorit-toppnot?

Lättja, sinnlighet och njutning

Delacroix' målning av kvinnor från min fars hemland Algeriet är bara alltför typisk för västvärldens bild av Orienten.

Doften av... ett ljus.

Finns det nånting sensiblare än dofter? Aromer. Tyvärr tycker jag att doftljusmarknaden (vilket ord!) håller på att urholkas pga alla syntetiska doftljus från Lagerhaus o dyl.

Mitt hittills bästa doftljus köpte jag hos Pierre Frey i Paris. Det kostade 25 Euro vilket kanske kan tyckas dyrt om man jämför med Ikeas doftljus. Jag skulle vilja säga att det ändå är välinvesterade pengar.

Och det inte bara för att ljuset räcker länge samt att man inte behöver elda det länge förrän hela våningen fylls av en angenäm vaniljarom. Nej, man måste också väga in själva besöket på det exklusiva möbelaffären Pierre Frey i hjärtat av St Germain. På Rue de Furstenberg. Denna idylliska oas mitt i en larmande metropol.

Jag hängde där redan i tonåren när jag vistades hos grand père, som länge bodde i en liten orenoverad trea uppe i Belleville. Det var på den tiden då jag var helt såld på den romantiske målaren Eugène Dealcroix (1798-1863) och fascinerad strövade omkring i hans fotspår i den till museum förvandlade ateljén på Rue de Furstenberg.

Jag flydde in i Delacroix teckningar och målningar av araber och tigrar. Jag minns hur jag som andäktig 16-åring stod på Louvren och beundrade hans Dante-målning, alltmedan grand père förgäves försökte få mig att förstå varför författaren Vergilius stod där i båten tillsammans med Dante (som krångligt nog även var författare till den berättelse som Delacroix illustrerat).

Sedan har jag ju insett mer och mer att det i allt detta finns problem. Jag kan kanske än idag beundra bilder av denna typ. Men inte alls lika naivt okritiskt som den gången. Konst måste vara nåt annat. Konst måste vara något mer än ett doftljus. Konst måste också sprida ljus. Konsten måste få dig att tänka. Kritiskt.

Min favoritkonstnär idag heter Joanna Rytel. Jag har svårt att riktigt verbalisera vad som gör henne så bra, men i mångt och mycket handlar det om att hon helt enkelt slår undan ens givna referensramar. Man kan säga att det är en konst som är diametralt motsatt Delacroix. Medan han är omedvetet fördomsfull är hon så extremt medveten och strävar efter att krossa fördomar. För mig är valet rätt självklart.

Så var man. .. bloggare.
Jag försöker vänja mig vid tanken. Smakar på ordet. Funderar på innehållsdeklaration. Vad vill jag egentligen? Svår fråga. Kanske undersöka. Mig själv och andra. Jag märker att jag drar mig för att låsa fast en programförklaring. Det enda som jag vet med säkerhet är nog att jag inte kommer att ägna mig åt kritik av Dagens Nyheter på det trist slentrianmässiga sätt som förekommer på så många andra bloggar. I övrigt kan precis vad som helst hända!
Välkomna!

As close as you can get.

Kanske skulle jag kalla min blogg för Porslinmannen? Porslin är nämligen viktigt för mig. Jag förbinder det med minnen. Starka minnen från min mormor i Lärkstan. Jag kommer ihåg tidiga morgnar i hennes stora lantliga kök. Jag och min äldre syster sitter tysta. Sportlov. Mamma och pappa på jobbet. Mormor pysslar i något hörn av lägenheten och vi dricker vår choklad och tittar ut mot den grå himlen, trädens kala grenar, bruset från Valhallavägens riktningslösa bilar. Hela världen tycks på väg nånstans. Utom vi. Utom vi i det där köket. . Min blick försvinner iväg i det blå mönstret på assietten. Det finns ett visst mått av sinnlighet i mina läppars kontakt mot koppen. En sinnlighet som aldrig kommer tillbaka. Jag vill kalla det närvaro.

Och varje gång jag ser den där sortens mönster återvänder jag i min fantasi till mormors kök. Porslinet ärvdes sedan av min moster. Jag vet inte ens om jag vill ha tillbaka just den servisen. Det är mer återknytandet av känslan jag eftersträvar: den där känslan av grå tomhet, att finna sig till rätta i sysslolösheten. Stillheten. Lugnet som jag erfar i en värld som rör sig.

Sen inser jag ju det problematiska. I allt det där. Nostalgin. Orientalismen. Jag kan se hur mina minnen av mormor avspeglar sig mot en fond av stora Delacroix-kopior i guldramar på hennes väggar i vardagsrummet och hennes porslin som ostindiafararna kom hem till Sverige med på 1700-talet, och som hon sedan förvärvat på något för mig fördolt sätt. På vilket sätt har det där porslinet egentligen påverkat vår bild av Den andre? Den främmande? Jag ser ett problem här.

Och jag tänker på min pappa, som kom till Paris från Algeriet. Farmor i byn. På vilket sätt formades min pappa av fördomarna mot muslimer? I Paris. I Stockholm. Jag vet att han då, på 70-talet hängde mycket på Moderna. Många pratade om Albert Camus ”Främlingen”. En kultbok. Enligt DN. Men mycket problematisk. Enligt mig. Jag vet att han läste den. Men vad tänkte han egentligen? Låtsades han gilla den? Jag har aldrig vågat fråga.

På vilket sätt har det gått i arv till mig? Ibland känner jag mig så skör som porslin. Hela jag kan gå sönder under alla motsättningarna.

Inte för att det är jag som avbildas på teckningartna i Jyllands-Posten. Jag känner egentligen inte att de teckningarna talar till mig, och jag blir inte ens provocerad av dem. Men på något sätt känner jag att all den här diskussionen runt teckningarna berör mig i djupet. Att jag hotar att gå i kras. Som porslin.

Kanske är det därför jag startar denna blogg.