Friday, April 28, 2006

Alejandro Leiva Wengers bidrag i diskussionen i DN av den s k blattesvenskan är bara sååå braaaaaa!!!! Äntligen nån som klarar av lite intellektuell analys. Dessvärre kan inte sägas detsamma om Åsa Mattssons inlägg idag. Men Leiva Wenger är en ren njutning att läsa när han först klär av Ebba och sen Gringo-gänget. Iofs framför ju bägge parter helt pantade argument men det krävs ändå mod att gå emot strömmen - eller strömmarna i detta fallet. Leiva Wenger ska bli min favoritförfattare nu när jag tappat tron på språkmaterialisterna. Efter Heidenstam då!

Thursday, April 27, 2006

Jag fortsätter att fundera över det där med ”finkultur”. Begreppet är inte så jättedumt egentligen. För det indikerar verkligen en viss typ av kultur: kultur som kan konsumeras utan ansträngning - enbart i syfte att ”hänga med” och som därtill har en konservativ inverkan: finkulturen VERKAR liksom vara djupsinnig men den är tandlös och utmanar aldrig några föreställningar.

Jag skulle vilja påstå att dagens finkultur är KRÖNIKÖRERNA på i synnerhet kvällstidningarna. Att bry sig om detta kvasi-fenomen är i mina ögon helt ok, men det som gör det till finkultur är när man försöker att få krönikörer att framstå som SMARTA, eller INTELLEKTUELLT UTMANANDE. När en serie kvällstidningskrönikörer utgör själva navet i ens intellektuella och kulturella referenssystem, och när man SAMTIDIGT uppfattar sig som just intellektuell och kulturintresserad, ja då är man, skulle jag vilja påstå ILLA UTE. Då är man finkulturell, och har egentligen förlorat greppet om väsentligheterna här i världen.

Kvällstidningskrönikörer kan som sagt vara helt ok, men själva grejen med dem är att de finns till just för att de INTE ska säga nåt ORIGINELLT utan tvärtom formulera något som läsaren själv tänkt ut men inte brytt sig om att formulera. Att liksom påstå att Ulf Nilson är sämre än Carlos Rojas är att helt ha missat poängen. De är nämligen precis likadana! De uttrycker kanske politiskt motsatta åsikter men det är åsikter som är precis lika schablonmässiga och förutsägbart ytliga - bara att de kommer från olika politiskt håll. I bägge fallen handlar det om att ”fånga upp” åsikter i folkdjupet. Att formulera något slagkraftigt, något som mer är KÄNT än tänkt. Den krönikör som har som ambition att tänka självständigt, att föra fördjupade resonemang och formulera egensinniga ståndpunkter lär nog göra bäst i att söka sig nån helt annanstans än till svenska kvällstidningar.

Jag sökte mig bort från reklambranschen till kulturlivet för att jag fann det förra ytligt men börjar nu mer och mer se att samma mekanismer finns i kulturlivet som i reklambranschen.

Monday, April 24, 2006

Det var så intressant att läsa på Isobels blogg om Gustav Gelin som tydligen ska vara ”ruskigt smart”, så jag var bara helt tvungen att kolla upp den där killen som jag bara känner igen som DJ på lite stockholmsklubbar. Visste inte ens om att han skrev nåt, men nu ser jag ju att han har en blogg. Vari det ”uppenbart ruskigt smarta” består har jag efter att ha läst lite bidrag på bloggen dock litet svårt att se. Killen verkar rätt sympatisk men förefaller inte riktigt ha alla bussar i garaget, kanske som en följd av sitt festande, who knows.

Han verkar t ex ha fattat noll om det där med ful arkitektur som jag själv kommenterat på min blogg. Jag syftar på SvD:s omröstning om Sthlms fulaste byggnad. Detta menar Gustav kan relateras till en motsättning mellan folket och ”eliten” – den senare anser han uppenbarligen sig själv tillhöra.

Den ”uppenbart ruskigt smarte” Gelin skriver så här:

”Inom populärmusiken till exempel är det ju folkets gunstligar Lasse Stefanz, Idol-Sebastian och The Poodles som säljer som smör i Sahara, medan de upplysta experternas favoriter Bear Quartet, El Perro del Mar och Midaircondo knappast säljer till mer folk än det kommer på en vanlig Häcken-match.Eller kolla på genrer som teater, film och litteratur så blir det ännu tydligare. Säljer till folket: Stefan & Krister, Jönssonligan, Liza Marklund. Hyllas av eliten: Lars Norén, Stefan Jarl, Tomas Tranströmmer.”

Liksom vilken rappakalja! Och detta av minst fem skäl.

För det första: hur mkt säljer egentligen dansbandsmusik som ”Lasse Stefanz” i jämförelse med de ”upplysta experternas favoriter” Kent? Och vem har påstått att ”Tranströmmer” - med vilket man får anta att den ruskigt smarte Gelin åsyftar poeten Tranströmer – skulle sälja speciellt dåligt? Och går speciellt få människor och ser Lars Noréns pjäser? Författare och musiker som kritikerna uppskattar idag – t ex Mozart, Balzac och Shakespeare – har under alla år varit så inkomstbringande att Liza Marklund nog kan vara glad om hon någonsin kommer nå upp till en procent av de intäkterna.

För det andra – och här förstår jag om inte alla kan följa mitt resonemang – så är dessutom verkligen inte de upplysta experterna alltid så vidare insiktsfulla om vari kvaliteter består. Tag just Balzac, Mozart och Shakespeare så har de tidvis ogillats av massa upplysta kritiker vilka i stället fört fram musik och litteratur som efter en tid visat sig vara hopplöst passé – alltmedan ”folkligare” konstnärer stått sig betydligt bättre.

För det tredje: det speciella med arkitekter är ändå att deras uppdrag FAKTISKT består i att skapa miljöer där folk trivs. Däri skiljer sig arkitektyrket från andra konstnärliga verksamheter. Författare och musiker har inget sånt mandat. Men själva poängen med arkitekter är att de faktiskt har ett – underförstått - uppdrag från dem som skall bo i eller bredvid de hus som de bygger.

Att bygga en massa byggnader som arkitekthögskolan kan snarast jämföras med att en musikkritiker får för sig att alla människor ska tvingas lyssna på Lasse Stefanz dagarna i ända – trots att givetvis 99 procent av ”folket” förstås skulle protestera mot detta. Eller som om ”de upplysta kritikerna” i mitten av 70-talet skulle ha tvingat alla människor att lyssna på Frank Zappa och sedan vidhållit den uppfattningen.

Poängen är dessutom att arkitekter själva oftast bor i äldre byggnader från typ sekelskiftet och sedan hyllar miljonprogramsarkitektur som de själva aldrig skulle drömma om att bosätta sig i. Se på Gert Vingård – han är ett talande exempel: har en sekelslutsvåning på Avenyn i Gbg samt ett 1700-talstorp.

För det fjärde: för den oinsatte bör kanske meddelas att arkitekthögskolan är felbyggd i det avseendet att ursprungsidén var att hela fasaden skulle täckas med murgröna men cementen blandades ”fel” så att den kom att innehålla en substans som gjorde att all murgröna dog!! Fasaden har alltså aldrig varit tänkt att se ut som den nu gör, vilket gör ”folkets” smak ännu mer förståelig.

För det femte: smaka på följande mening där den ”uppenbart ruskigt smarta” Gelin själv vill framstå som en del i arkitekternas elitgrupp i motsättning till det så kallade ”Folket”: ”På fjärde plats kom för övrigt Atlasmuren under Sankt Eriksbron med 10 procent av rösterna och en motivering som löd ’ger en slumkänsla, och är absolut ingen plats man vill vandra på efter mörkrets inbrott’. Själv har jag svårt att komma på en tuffare plats i hela Sverige. En av få platser (…) i hela stan som (…) utstrålar (…) urban utslagning.”

Jag har personligen förståelse för att människor med ett visst mått av mognad, insikt och empati kanske ogillar denna plats just av det skäl som Gelin anför till varför HAN GILLAR den, nämligen pga av att det är en plats som utstrålar ”social utslagning”. Men eftersom uppenbarligen Gelin själv tydligen vill framhålla sig själv som ”tuff”, kan man bara spekulera i varför han inte valt att bosätta sig i Tingsryd eller Timrå: det är ju fina ställen att bo i för den som uppskattar platser med en aura av social utslagning över sig.

Sunday, April 23, 2006



Per Gessles och andra språkmaterialisers kulturikon.
Reklamares konstsmak: Popkonst av Andy Warhol och allt som skapats därefter - i den traditionen.

Den unga kulturvänsterns konstsmak: Popkonst av Andy Warhol och konst som är skapad i traditionen efter Warhol / Duchamp.

Per Gessles konstsmak: Popkonst av Andy Warhol och allt som skapats därefter - i den traditionen.

IT-folkets konstsmak: Popkonst av Andy Warhol och allt som skapats därefter - i den traditionen.

Saturday, April 22, 2006

Det är nåt obehagligt som händer med folk som jobbar på radio. Man ser det extra tydligt när de är med i tv. Det är nåt i deras tal. Nåt som får en att misstänka att de är någon sorts replikanter.

Se på Lotta Bromé. Har hon nånsin varit verklig? Frånsett det faktum att hela hon tycks stylad på 80-talet, är det just hennes totalt mekaniska sätt att prata som får en att verkligen misstänka att hon faktiskt är helt och hållet konstgjord.

Vi har tidigare sett det hos Ulf Elving, men den allra senaste exponenten för detta fenomen torde vara Gry Forsell. Det går inte att se en minut av det hopplösa Rampfeber utan att misstänka att människan är helt gjord i plast - med förprogrammerade repliker.

Detta gör henne onekligen till en perfekt exponent för TV 4 över huvud taget, som ju är den kanal som mest plågsamt slagit mynt av att föra in fenomenet ”finkultur” i 2000-talet. Allt på TV 4 andas verkligen en vilja att vara till lags, att vara ”smakfull” – konversationerna är belevade men ständigt utan något som helst djup och utan något som helst genuint engagemang. Inredningarna är räddhågset sneglande mot livsstilsmagasinen men alltid steget efter. Det är kultur av replikanter – för replikanter.

Thursday, April 20, 2006

Jag fortsätter med att fundera över detta med att en viss typ av ytlighet uppfattas som finare än annan ytlighet. ”Min ytlighet är mycket mer sofistikerad än din ytlighet”.

Och det slår mig att det är detta som gör att jag aldrig förstått mig på vad det är som är så roligt med den överallt så sönderkramade Tage Danielsson. Hans humor byggde till 90 procent vågar jag påstå på ett förakt för människor som inte är bildade, människor som är ”ytliga” på fel sätt. Samtidigt som hans popularitet byggde på att han var så pass ytlig att han tilltalade alla sorters människor. Även sådana som inte är speciellt bildade. Även sådana som är ”ytliga” på fel sätt.

Eller ta Herngren & Holm. Teveserien Smash är kanske det värsta i denna kategori även om jag tror att det mesta de gjort bygger på ett lika tydligt uttryckt översittereri och förakt för just den typ av människor som försörjer dem. Men Smash, liksom hallå!!!! Ytlig gymnasial humor som bygger på att man ska skratta åt hur obildade tennisspelare är, regisserade av två personer som aldrig skulle orka läsa något djupsinnigare än Expressen-krönikor.

Eller Filip & Fredriks intervjuer med blåsta dokusåpestjärnor. Oj vad kul det är att begabba nån som inte besitter samma ytliga, halvsmälta gymnasie-bildning som man själv har.

Summa summarum: Tycker man illa om ytlighet så fine with me. Men syssla då med något som inte är ytligt. Ägna er åt att fördjupa er i klassisk grekiska. Eller lär er allt om ryskt ikonmåleri.

Wednesday, April 19, 2006



En medlem ur the residents rycker ut till tidskriften residences försvar mot Isobel Hadley-Kamptz och Goesta.
Min lista med blogglänkar börjar kännas som en motsvarighet till Agatha Christies Tio små negerpojkar. Snart har jag ju inga länkar kvar. Tur att lovely Nina finns i alla fall, men nu har jag tagit bort Isobel sedan hon dissade Residence. Inte för att jag tycker att Residence är världens bästa tidskrift, utan mer för att jag ogillar hela grejen med att beklaga sig över en viss typ av "ytlighet". Det är nog nåt av det värsta jag vet. I synnerhet i kombination med att man själv koketterar med att man inte är nån intellektuell torrboll utan minsann förmår uppskatta ytlighet. Men det är tydligen skillnad på ytlighet och ytlighet. Och tydligen skillnad på tidning och tidning. Ty om man nu är så stolt över att skriva i en tidning som Expressen ter det sig onekligen lite grann som att kasta sten i glashus att klaga på Residence.
Counters
Online Schools